var titeln på kvällens föredrag av professor Göran Östlin, astronom vid Stockholms universitet och Alba Nova.
På våra astrofotokvällar tjusas vi av foton på vackert symmetriska, mogna spiralgalaxer. Kvällens föredragshållare och hans team tycks däremot föredra oregelbundna dvärggalaxer, och gärna sådana som deformerats i en kollision. I dom är nämligen stjärnbildningen särskilt aktiv, och således andelen hög av unga, heta och blåa stjärnor. Dessa joniserar den i galaxen och dess halo allmänt förekommande vätgasen och kan därigenom ge information om stjärnbildningen, t.ex. var den pågår som mest, även i mycket avlägsna (unga) objekt. Särskilt användbar för galaxstudier av den här typen är Lyman α-strålningen. Den uppstår när elektroner i den joniserade vätgasen hittar tillbaka till sina platser närmast atomkärnorna, som därvid avger energi bl.a. i form av strålning. Ly α emitteras i UV-området (vid 1216Å i vila) och tränger därför inte igenom jordatmosfären. Men från avlägsna objekt med stor rödförskjutning z kan Ly α detekteras även med jordbundna instrument (z = (λobs – λemit)/λemit). Ännu bättre går det förstås med satellitburna teleskop, och Göran har haft förmånen att få utnyttja HST och dess kameror och spektrografer för UV-mätningar i flera projekt förutom tillgången till moderna jordiska teleskopfaciliteter.
Resultaten från satellit-teleskopen blir således generellt vassare, men tolkningarna kommer inte av sig själva för det. Ly α-strålningen absorberas av neutral vätgas i galaxerna och ljuset ”studsar” mot väteatomerna hundratals miljoner gånger innan de slipper ut för att påbörja sin resa mot oss. En extra möjlighet att undgå infångning får Ly α-fotoner som utträder ur en gasbubbla som är så stor att rödförskjutningen på den platsen är en annan än där de genererades. Närvaro av stoft i gasmolnen påverkar också Ly α. Ovannämnda fenomen försvårar självklart tolkningen, även om de samtidigt kan ge värdefull information om galaxens struktur, sammansättning och dynamik.
Föredragshållaren visade foton på små blå galaxer i olika former och utvecklingsstadier; en provkarta på sådant som analyserats inom det internationella LARS-projektet han deltar i (och även efterföljaren eLARS). Bland extremfallen där finns t.ex. den lilla Haro 11, som är extremt stjärnbildande och vars kvarvarande gasinnehåll beräknas vara uttömt redan om 20 – 30 miljoner år. Ett annat är 1 Zw 18, som är den mest metallfattiga man känner till för närvarande. Han visade också exempel på absorptionslinjer i den energirika och relativt intensiva strålningen (t.ex. Ly α) från galaxernas centrala delar. Analys av dessa spektra och linjeprofiler blir invecklad men berättar en del om vad som pågår i det intergalaktiska mediet.
Slutligen väntar Göran (och vi) med spänning på Hubble-teleskopets efterföljare James Webb (JWST, uppe 2018?), som skall bära med sig instrument kapabla att mäta i hela våglängdsområdet UV ↔ 30 μ och t.ex. kunna detektera Ly α från galaxer med rödförskjutning z uppemot 7.
Text: Bertil Forslund