2019-11-25 Astrofotokväll

Hösten hade ju varit mer än vanligt dålig för astrofoto så jag hade inte förväntat mig så många bilder denna afton. Men det går att fota från länder med bättre väder, vilket vi fick se flera exempel på. Sålunda hade Rune Stjernström begett sig till Sydamerika för att se solförmörkelsen 2019-07-02 i Chile och besöka USA:s observatorium i Cerro Tololo. Därefter blev det vidare färd till Peru varifrån han kunde fota en mäktig stjärnhimmel.  Hans resa beskrevs i förra numret av STELLA. Han visade också bilder från Teneriffa, månförmörkelsen 2019-01-21 och Merkuriuspassagen 2019-11-11 i Sverige.

Bengt Rutersten hade besökt Sardinien men även lyckats fånga bilder från sin balkong i Farsta, bl.a. av kometen 46P Wirtanen, Leotripletten och Superman Galaxy. I M51 hade han upptäckt ett ovanligt objekt kallat ILRT. Några fina bilder av ett par Hicksonobjekt (galaxhopar) fanns också med i hans presentation.

Vår nye medlem Kaj Wenman från USA visade med ett par bilder av månen att det går att handhålla en Iphone 6 mobiltelefon mot ett teleskopokular och få utmärkt resultat.

Katarina Art visade några bilder från ett besök i Astrografen i Saltsjöbaden.

Slutligen hade Håkan Lundberg fångat de planetariska nebulosorna M27 Hantelnebulosan och M57 Ringnebulosan från Öland i samband med Sagittariusträffen.

Text: Gunnar Lövsund

 

2019-10-14 Att jobba med konstruktionen av ELT, världens största teleskop

Jakob Sagatowski

Än är tiden inte inne för rymdteleskopen att helt ta över från de markbundna instrumenten. STAR-medlemmen Jakob Sagatowski gav i sitt föredrag exempel på några planerade och påbörjade nybyggnadsprojekt för jättestora teleskop jordklotet runt. Samtliga kommer att kräva investeringar i flermiljardklassen. Ett av dessa – Extremely Large Telescope (ELT) i Chile – ligger honom särskilt varmt om hjärtat, eftersom han som mjukvaruingenjör deltar i ESO-projektet.

Bygget av fundamentet till ELT uppe i Atacamaöknen på berget Cerro Armazones – inte långt från VLT – invigdes redan 2017 av Chiles president, men mycket återstår innan ”first light”, som är planerat till 2025. I färdigt skick kommer observatoriebyggnaden att i storlek överträffa det välkända ”läppstiftet” i Göteborg och var och en av dess två sidoplattformar skulle kunna rymma nuvarande VLT. Huvudspegeln får en diameter på rekordstora 39 meter och kommer att bestå av 798 sexkantiga spegelsegment, vart och ett med ett underhängande paket av kylrör, elkablar och allehanda elektroniktillbehör. Och datorstyrda precisionsdomkrafter, eftersom optiken naturligtvis är adaptiv.

Jakob, vars huvuduppgift är att se till att ELT:s alla spegelsegment kommer att få ström och uppföra sig korrekt under observationsnätterna i framtiden, gav flera exempel på utmaningar i konstruktionsarbetet. Han har också lovat att ge en utförligare beskrivning av det arbetet i en kommande artikel i STELLA.

Text: Bertil Forslund

 

2019-09-30 Karaktärisera exoplaneter med CHEOPS

Alexis Brandeker

Alexis Brandeker är docent i astronomi vid Stockholms universitet men också STAR-medlem sedan många år. Hans mest aktiva tid i föreningen ligger några årtionden tillbaka, men trogna läsare av STELLA erinrar sig kanske några artiklar med avancerat matematiskt innehåll från hans penna.

I måndags besökte Alexis Magnethuset igen och höll ett föredrag om CHEOPS, ett europeiskt satellitprojekt till vars förberedelsearbete han själv bidragit. CHEOPS-satelliten, med en längd på 1,3 meter och vikt 280 kg, medför ett spegelteleskop (typ: Ritchey–Chrétien) med 30 cm öppning och ett kamerachip på 1024×1024 kvadratiska 13 mikrometers-pixlar. Uppskjutningen med en rysk Soyuzraket är bestämd till den 17 december i år från rymdbasen i Kourou i Franska Guyana. Huvuduppgiften för satellitteleskopet blir att från sin bana på 70 mils höjd med omloppstid 90 min med högsta precision under lång tid följa ljusstyrkevariationerna hos närbelägna stjärnor som har befunnits hysa exoplaneter. Från ljuskurvans utseende under den tid en exoplanet passerar framför och något skymmer moderstjärnan kan man sedan sluta sig till planetens radie, vilket är det primära målet för denna s.k. ”passagemetod”. Väljer man dessutom sådana objekt vars massa tidigare bestämts med den s.k. ”radialhastighetsmetoden” (baserad på uppmätta dopplerförskjutningar i stjärnans spektrum som följer av att exoplaneten fått den att ”vagga”) blir det möjligt att uppskatta planetens täthet. Därmed kan den klassas som t.ex. ”gasjätte” eller ”stenplanet”. Passagen ger också upplysning om banelement som radie, omloppstid och inklination (lutning). Sammantaget skall informationen bidra till förståelse om hur planeterna bildats.

Från den första verifierade upptäckten 1995 har man i dag hittat över 4000 exoplaneter. Rymdteleskop som Kepler och TESS har haft stor roll i inventeringen. CHEOPS kommer att ta vid efter sina föregångare, men koncentrera sig på ett urval av lämpliga objekt i syfte att få data av högsta kvalitét med passagemetoden. Det ställer krav på teleskop och fotometer. Som exempel skall kamerachippets temperatur hållas vid -40oC med variationer inom +/- 10 mK.

Det svenska bidraget till CHEOPS-projektet gällde i första hand mjukvaruutveckling: en dataflödessimulator och en ”Interactive Data Extractor”. Satelliten och kameran skall förhoppningsvis hålla och leverera data i åtminstone fem år. Slutet kommer när CCD-chippet blir alltför strålskadat. Informationen från CHEOPS kommer att ligga till grund för kommande satellitteleskop som NASAs James Webb i valet av objekt för t.ex. studier av exoplaneternas atmosfärer.

Text: Bertil Forslund

 

2019-05-27 Vårfest

En ordentlig grillfest avslutade säsongen. Olika sorters korv med tillbehör, som potatissallad och grönsaker, avnjöts i den nyrenoverade klubblokalen. Det gråa litet kyliga vädret fick deltagarna tänka bort och istället frammana minnen av vinterns och vårens stjärnklara observationsnätter.

Ordförande Katarina spelade en huvudroll, både vid dukning/servering och som presentatös av quizzet med tolv tipsfrågor, huvudsakligen på temat astronomi. Konstruktös var Barbro Lundström. Vinnare blev Bengt Rutersten. Hans 1:a pris – en chokladkartong – fick gå laget runt bland deltagarna för avsmakning.

Text: Bertil Forslund

2019-05-06 Supernovarester, lämningar efter exploderande stjärnor och vad de kan används till inom dagens astrofysik

Claes-Ingvar Björnsson
Foto: G Lövsund

Kvällens föredragshållare, astronomiprofessor Claes-Ingvar Björnsson vid Stockholms universitet, har i sin forskning särskilt intresserat sig för rester efter supernovor, d.v.s. massiva stjärnor som avslutat sina liv med en kosmisk explosion. Han kunde därför illustrera sin framställning med några kända exempel på supernovarester, bl.a. Cassiopeia A och SN1993J i M81 – vackra foton med hög upplösning, de flesta tagna med rymdteleskop. Färgerna var visserligen ”falska”, men visade tydligt förekomst och utbredning av olika sorters strålning efter explosionen, i radio- och röntgenområdena såväl som vid det synliga ljusets våglängder. Med dagens teknik har man i flera fall kunnat konstruera kompletta ljuskurvor över hela våglängdsområdet, vilka ger trovärdiga uppgifter om temperaturen i mätpunkterna. Supernovaprofilerna är som regel runda, vilket vi kan vänta oss av ett sfärisk symmetriskt explosionsförlopp, men genomkorsas delvis av filament, som förstås inbjuder till intressanta tolkningsförslag.

Tycho
Foto: NASA

En påfallande detalj som syntes på de flesta supernovaprofilerna var smala, ringformade band – ofta i par och koncentriska. Den yttre ringen, som så gott som omsluter supernovaresterna, tros visa det utkastade materialets (”ejektats”) växelverkan med det omgivande interstellära mediet. Den inre ringen visar kanske hur chockvågen når och reagerar med tidigare från stjärnan utkastat material. Känner man avståndet till novan kan man ur vågfrontens fortplantningshastighet beräkna tätheten på det cirkumstellära molnet medan konstaterade hastighetsförändringar med tiden ger upplysning om täthetsvariationer inom molnet.

Ett flöde av relativistiska partiklar, alltså sådana som rör sig med hastigheter uppemot ljusets, tycks också vara karaktäristiskt för supernovamoln. Det visar ju bl.a. den uppmätta synkrotronstrålningen. Vilka mekanismerna bakom partiklarnas acceleration är kan man ju fundera över. Två förslag som diskuterats är:

  1. Partiklarna diffunderar fram och tillbaka över en chock (”studsar” mellan två fronter?)
  2. Partiklarna ökar sin energi genom att växelverka med ett turbulent magnetiskt fält, som vi förstår genereras omkring supernovan.

Det vore naturligtvis bra med nya studieobjekt, gärna i Vintergatan och lagom långt borta. Den senast observerade supernovan i vår galax var Keplers stjärna år 1604 i Ormbäraren.

Text: Bertil Forslund