Historia – Stockholms observatorium

Bakgrund

Under 1600 och 1700-talet var astronomin vetenskapen på modet. Populariteten berodde naturligtvis på de experimentella natur­vetenskapernas uppkomst i början av 1600-talet, men i all synnerhet på de speciella krav som “styrmans­konsten” – navigationen – ställde. Det var av yttersta vikt att finna metoder för att bestämma sin position till sjöss utan sikte av land. Därför byggdes också Regal Observatory Greenwich utanför London år 1675.

I Sverige fanns under 1700-talet en grupp begåvningar. Den mest kända är förstås Linne, ”blomster­konungen” som skapade ordning och reda i naturen. Nästan lika betydande var astronomen Anders Celsius och matematikern och fysikern Samuel Klingenstierna. l början av 1730-talet gjorde Celsius en flerårig studieresa i Europa och lärde då känna alla ledande natur­forskare. Eftersom Celsius efter sin resa var välkänd utomlands inbjöds han att deltaga i den stora franska grad­mätnings­expeditionen till Lappland under ledning av Pierre de Maupertuis. Den sändes ut år 1736 av vetenskaps­akademien i Paris för att bestämma jordens form. Det gällde att avgöra om jorden är formad som en citron vilket astronomerna Cassini, far och son, i Paris hävdade, eller tillplattad vid polerna, vilket Newtons då nya gravitationslag förutsatte. Resultaten av expeditionens mätningar i Lappland visade otvivelaktigt att Newton hade rätt eller, som filosofen Voltaire uttryckte saken, ”Newton har tillplattat jorden och herrarna Cassini”.

På Celsius initiativ byggde Uppsala Universitet ett observatorium i staden. Det stod färdigt år 1739. Klingenstierna påvisade att Newton hade dragit en förhastad slutsats av ett av sina experiment med ljusbrytningen i ett prisma. Newton sade att man inte kan särskilja ljus­brytningen och färgspridningen vid ljusets gång genom ett prisma, och att det därför var omöjligt att göra ett linsobjektiv som inte gav oskarpa bilder på grund av färgspridningen i linsen. Klingen­stierna visade att Newton hade misstagit sig. Därför uppmanade han amatöroptikern John Dollond i London att fortsätta sina försök att konstruera ett linsobjektiv utan färgspridning. Dollond lyckades också år 1757 att göra ett tvålinsigt kikarobjektiv som visade mycket mindre färgfel än en enkel lins.

1700-talet

Bygget

År 1739 grundades Vetenskaps­akademien i Stockholm för att bereda intresserade personer tillfälle att träffas och diskutera vetenskapliga frågor. Per Elvius, astronom från Uppsala, var Akademiens förste anställde sekreterare. På hans initiativ började man planera att bygga ett observatorium i Vetenskaps­akademiens regi.

Vetenskapsakademien lyckades utverka kungligt privilegium (ensamrätt) på att utge och trycka almanackor. Med almanacks­privilegiet som ekonomisk garanti började man bygga observatoriet 26 maj 1748. Det ritades av över­intendenten Carl Hårleman som förestod de kungliga slotten och som dessutom var ledamot av Vetenskaps­akademien. Han hade också ritat observatoriet i Uppsala.

Eftersom det skulle vara ett observatorium valdes den högsta kullen precis norr om staden med fri sikt åt framförallt de sydliga väderstrecken. Dagens Observatorie­kulle 44 meter över havet på Drottninggatan valdes. Platsen var väl vald med tanke på observations­förhållandena. Den låg utanför staden och stördes inte av så mycket buller och bång. Observatoriekullen var rena landet med kor och väderkvarn som närmaste grannar. Den mest kända kvarnen som stod kvar längst är den som numera finns på Skansen, dit den flyttades.

Förmodligen var det svårt att få fram byggmaterial i tillräcklig takt eller av någon annan orsak. Stockholms Slott som samtidigt återbyggdes efter branden fick bistå med en del av materialet. Nu var det troligen inte så mycket men det räckte så att både Slottet och Observatoriet blev färdiga.

Akademisekreteraren Per Elvius dog samma år som observatorie­bygget sattes igång. En annan astronom från Uppsala, Pehr Wargentin, utsågs till hans efterträdare. Också Wargentin var elev till Celsius och Klingenstierna och Wargentin kom att tjäna Akademien ända till sin död 1783. Wargentin fick också ta över ledningen av observatorie­bygget. Observatoriet stod färdigt och invigdes den 20 september 1753 i närvaro av konung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika. Följande vår kunde Wargentin flytta in i två rum en trappa upp i huset. Instrument­makaren Daniel Ekström (1711-1755), Elvius och Wargentins gode vän sedan studieåren i Uppsala, flyttade samtidigt in i de två andra rummen i samma våning; hans verkstad var inrymd i källaren.

Instrument­eringen var mycket blygsam. En kvadrant av tre och en halv fots radie inköptes hos instrument­makare John Bird i London för 12000 daler kopparmynt och med detta instrument uppmätte Wargentin det nya observatoriets polhöjd och fick ett värde som endast med en bågsekund skiljer sig från det rätta värdet, ett bevis på hans yrkesskicklighet. Wargentin intresserade sig för Jupiter­månarnas rörelser och var den tidens stora auktoritet på detta område. Han iakttog under 32 år systematiskt ljus­växlingarna hos Mira Ceti, ”den underbara i Valfisken”. Han var även känd för sina insatser gällande befolknings­statistiken och betraktas som den svenska statistikens fader.

Efter Ekströms död år 1755 ärvde Vetenskapsakademien hans verkstad och akademisekreteraren Wargentin fick den otacksamma uppgiften att hålla verksamheten igång. Trots stora svårigheter tillverkades det ganska mycket vetenskapliga instrument i Akademiens verkstad. Wargentin bodde i de två östra rummen en trappa upp.

På den här tiden höll astronomerna mest på med att bestämma planeternas och stjärnornas position och rörelser. Till sin hjälp hade astronomerna öster om observations­salen ett meridianrum med ett meridianinstrument. Det är fast monterat rakt i söder och kan röras endast upp och ner. När stjärnan passerade teleskopet lästes höjd och tid av. Riktningen i sidled hade man ju redan. Sveriges riksmeridian, 18 grader öster om Greenwich, gick genom rummet. Så småningom upptäcktes att den låg 18 meter fel och flyttades därför till västra sidan av observationssalen. Där byggdes ett nytt meridianrum med två lite olika meridian­instrument som finns där än i dag. Går ni söder om huset ser ni de två stålstrecken i marken som markerar den gamla och nya meridianen.

En annan sak som gjort Stockholms Observatorium känt i hela världen är att Wargentin 1756 började med observationer av vädret. Tre gånger om dagen läste han av temperaturen på termometern utanför sitt fönster på andra våningen och skrev ner alla data. Väderobservationer har sedan dess gjorts tre gånger varje dag men sköts nu av SMHI. Deras bur finns vid nordöstra hörnet av huset. Mätserien kan vara den längsta i hela världen som gjorts från samma plats utan att instrumenten flyttats längre sträckor.

En viktig händelse för Stockholm Observatorium var Venus­passagerna 1761 och 1769. Över hela Europa planerades för passagerna som var viktiga för att bestämma avståndet mellan Jorden och Solen. Visste man det avståndet kunde man med Keplers lagar räkna ut avståndet till alla andra planeter. Wargentin som var en välkänd och duktig astronom fick ansvaret för observationer i Sverige och Finland. Förutom i Stockholm gjordes observationer i närheten av Torneå, dit Anders Planman skickats 1761. När Planman samman­ställt alla data skickades de till Paris där observationer från hela världen samlades.

Wargentin avled 1783 och lämnade ett stort tomrum som blev svårt att fylla. Efter­trädaren Jöns Svanberg, 1797-1809, deltog bl.a. i expeditioner för att utreda jordens avplattning.

Sveriges första ballonguppstigning skedde vid observatoriet året efter världens första i Frankrike. Det hände 1784 och kullen var full av besökare. Ballongen fylldes med vätgas och i korgen under ballongen placerades en katt. Repet som höll ballongen kvar på marken klipptes av drottningen och ballongen for i väg öster ut. Senare hittades ballongen med korg på Värmdö men den stackars katten fanns inte kvar i korgen.

1800-talet

År 1803 började man att med flagga ge tidssignal från observatoriet.

Några astronomer sysslade mest med geodetiska arbeten vid kartläggningen av vårt land (Anders Cronstrand, 1809-1837 och Nils Selander, 1837-1870).

Till den västra flygeln flyttades passage­instrumentet och meridian­cirkeln på 1820-talet. År 1827 flyttades Stockholms meridian till den då nya meridiancirkeln i observatoriets västflygel. Med hjälp av en meridiancirkel från 1830 kunde man mäta upp mycket små vinklar på himlen (ned till två bågsekunder).

Magnethusbyggnaden kom till 1838 och byggdes som namnet antyder för jordmagnetiska undersökningar och därför utan järn i konstruk­tionen, bl.a. kläddes taket med papp som fastsattes med kopparspik.

I mitten på 1800-talet blev observatoriet för trångt så en stor utbyggnad mot norr gjordes. Det är den rektangulära byggnaden som vetter mot gården. Den gamla entrén hamnade på så sätt inne i hallen och den nya entrén hamnade på den östra sidan. I samma veva bestämdes att teleskopet skulle bytas och få en ny plats i huset eftersom luftföroreningarna börjat störa observationerna. Lanterninen på taket ovanför observationssalen revs och ersattes av det runda rummet som finns där än i dag.

Vid mitten av 1870-talet byggdes en flygel till åt norr med bostäder åt observatoriets prefekt, amanuens och vaktmästare.

År 1871 påbörjades en stor ombyggnad och upprustning. Nu behövdes bättre instrument och Gyldén lyckades få ett anslag på 33000 kronor för inköp av en refraktor av 19 cm öppning från Mertzo Repsold, man fick även ersätta Hårlemans lanternin med ett cylinderformat torn. Observatoriet höll åter hög klass.

1871 kom Hugo Gyldén från Pulkova till Stockholms observatorium. Under Gyldéns tid grundades Stockholms Högskola och 1888 höll Gyldén den första föreläsnings­serien i astronomi och grundade därmed den anknytning till högskolan som senare blivit allt fastare. Gyldén var mest teoretiker liksom Karl Bohlin som 1897 efterträdde honom. Båda gjorde uppmärksammade insatser inom den celesta mekaniken.

Många som jobbade på observatoriet bodde i huset och behövde tvätta kläder och annat. I samband med den stora utbyggnaden byggdes en ny tvättstuga och det är i det huset som Kafé Himlavalvet håller till i dag. På 1870-talet stod utbyggnaden färdig.

Erik Nordenskiölds polarfärd med fartyget Vega planerades på observatoriet där Polarinstitutet hade sitt säte. På södra sidan av huset finns Vega på en pelare som ett minne.

1900-talet

Under Bohlins tid anskaffades en reflektor med spektrograf från Zeiss med 25 cm spegel, närmast för studium av solförmörkelsen 1914 från Långsele. Instrumentet har senare använts vid olika expeditioner samt av Yngve Öhman på ön Capri. 1915 konstruerades och byggdes observations­tornet i den norra änden av magnethuset. Här placerades sedan spektrografen.

År 1927 kom Bertil Lindblad till observatoriet där han verkade till 1931.

Flera av de största polar­expeditionerna har planlagts och organiserats innanför Observatoriets väggar – Nordenskiölds Vega-expedition, den stora norsk-brittisk-svenska expeditionen 1949-52 och senast Ymer-expeditionen.

Stockholms utbredning med mer störande ljus och luftföroreningar kom så småningom att omringa observatoriet. Dessutom fanns nu ute i världen fanns instrument av större modell på hög höjd. Detta tvingade fram en flyttning av observatoriet. Flytten till Saltsjöbaden skedde 1931 och därefter inträdde en period av kontor och liknande i den gamla byggnaden. I den gamla observatorie­byggnaden flyttade i stället den geografiska institutionen in. I samband med detta så tog man bort teleskopet som fanns i kupolen och man rev den pelare som fungerade som fundament till teleskopet. På 1980-talet lämnade universitetet byggnaden som då var i ett bedrövligt skick.

Amatörastronomerna flyttade in i huset våren 1965, då Zeiss-refraktorn från det då nedlagda Skansen-observatoriet ställdes upp i tornet på taket. I samband med yrkesastronomernas flytt omvandlades magnethusets kupol så småningom till ett kontors­utrymme. Stockholms Amatör­astronomer (STAR) återinvigde en egen­konstruerad och av medlemmarna byggd kupol 1989, också innehållande en gjuten pelare för ett teleskop.

Kort innan geograferna våren 1985 flyttade från observatoriet bildades Stiftelsen Observatorie­kullen som har till ändamål att blåsa nytt liv i Stockholms Gamla Observatorium. Bakom Stiftelsen står Kungliga Vetenskapsakademien, Stockholms och Uppsala universitet, Kungliga Tekniska högskolan, Tekniska museet och Natur­historiska Riksmuseet. Planerna för observatoriet var att använda 1700-talsdelen av huset – det ursprungliga observatoriet – som museum och där ordnad vetenskapshistoriska utställningar med instrument som en gång använts i huset. Den norra tillbyggnaden från 1875 jämte de bägge fristående flygelbyggnaderna reserverades för olika föreningar och deras behov av kansli och möteslokaler. Förbundet Unga Forskares kansli flyttade in i tillfälliga lokaler sommaren 1986. Naturvetenskapliga Föreningen vid universiteten hyrde lokaler och medlemmarna träffades ofta i huset. Både hörsalen och källaren var flitigt i bruk for samkväm av olika slag.

2000-talet

Observatoriemuseet, som drivits av Kungliga Vetenskapsakademien sedan 1999, stängdes den 4 januari 2014. Observatoriet såldes sedan den 1 april 2018 till Stockholms kommun. Därefter rustades byggnaderna i området upp.