Historia – Klubben STAR

SAK (Stockholms Amatörastronomiska Klubb)

1963 gjorde Svenska Astronomiska Sällskapet ett upprop för att starta en amatör­verksamhet. Sällskapet var annars mest en samman­slutning av yrkes­astronomer. En av de första som hörsammade kallelsen var Rickard Billeryd. Tillsammans med ett 70-tal andra (bl.a. Lennart Dahlmark) bildade han Stockholms Amatör­astronomiska Klubb (SAK). Klubben startade läsecirklar med bl.a. tidskrifterna “Sky & Telescope” och “Sterne and Weltraum”. Man startade också klubbtidningen Polaris i A5-format. Eftersom klubben inte hade någon egen lokal hölls mötena i Universitetets lokaler på Kungstens­gatan 45. Man gjorde också en hel del studiebesök på olika platser.

1964 fick klubben möjlighet att disponera kupolen i Gamla Observatoriet på Observatorie­kullen. Den var då mest en skräp­kammare som fick röjas ur. SAK fick ganska snart överta en 13 cm Zeissrefraktor som stått på Skansen sedan 1910. Den renoverades av Lennart Dahlmark och Lage Johansson och sattes på plats i kupolen 1965. Refraktorn står där fortfarande och har gjort god tjänst både för egna observationer och för visningar för allmänheten.

Rickard Billeryd

1978 upptäckte Rickard Billeryd genom sitt arbete att en kupol (den östra) i Meridian­passage­huset vid observatoriet i Saltsjö­baden stod tom och att en del instrument låg oanvända på golvet i huset. SAK fick tillstånd att dels använda kupolen, dels disponera de astronomiska instrument som donerats till Kungliga Vetenskaps­akademien av överingenjör Oscar Wibergs arvingar. Wiberg (1886-1965) var en hängiven amatör­astronom i Finspång. Instrumenten var i stort behov av renovering. Denna genomfördes av SAK under Rickard Billeryds ledning på hans arbetsplats på Sabbatsbergs sjukhus. Cassegrainreflektorn av märket Zeiss plockades ner i minsta detalj och rostskyddades och lackerades. Efter nära 35 år är den fortfarande i fint skick. Den östra kupolen i Meridian­passage­huset snyggades upp med målning av väggar och slipning av golv innan teleskopet monterades där (1979).

Astrofoto var ett intresse inom SAK, men till detta passade inte Cassegraintuben. Ett Newton­teleskop byggdes därför och monterades på Cassegraintuben, som kunde användas för följning vid långa exponeringar. Det var klart i slutet av 1980.

Vid den här tiden fick SAK också disponera den västra kupolen i Meridian­passagehuset. Väggarna målades och en betongpelare gjöts. På pelaren placerades en 11 cm refraktor av märke Steinheil. Instrumentet hade renoverats under vintern 1980/81.

SAK fick nu tillstånd att överta det lilla rum som hyste ett litet meridian­passage­instrument för mätning av stjärnors positioner. Detta med tillhörande pelare togs bort och spaltöppningen i taket lades igen och isolerades. Väggarna målades och nytt golv lades in. Med ett el-element hade man nu (1983) ett rum där man kunde förvara prylar och värma sig mellan observationspassen i kupolen. Eftersom SAK visat framfötterna i kupolerna och värmerummet och dessutom hade elektronik­kunniga medlemmar blev de tillfrågade om de kunde sätta igång radio­teleskopet i det återstående rummet i Meridian­passage­huset. Rummet i sig behövde inte renoveras. Men efter en del möten kom man 1985 fram till att det inte fanns intresse eller resurser att fortsätta projektet.

1986 flyttades Steinheil­refraktorn från västra kupolen till Magnet­huset på Observatorie­kullen och ersattes med en 13 cm Zeiss­refraktor från Oscar Wibergs observatorium i Finspång.

I samband med att Gamla observatoriet på Observatoriekullen skulle tömmas (1986) blev SAK engagerat att delta i renoveringen av Magnethuset, vilket bl. a. innebar att bygga en kupol. SAK:s medlem Ivar Hamberg gjorde ritningarna till kupolen. Det var ett stort arbete att riva taket, bygga nytt golv med trappa upp till kupolen, bygga själva kupolen samt att gjuta en pelare för teleskop. Dessutom renoverades stora salen i huset. Visst jobb utfördes dock av yrkesfolk. 14 april 1991 kunde Magnethuset högtidligt invigas som amatörobservatorium.

ASP (Astronomiska Sällskapet Plejaderna)

Astronomiska Sällskapet Plejaderna startades omkring 1973 och hade från början ett fåtal medlemmar. I samband med en rymdutställning på Wennergren Center 1977 växte medlemsantalet till mer än 250 stycken, mestadels ungdomar. Tidningen ASP-nytt gavs ut med upp till 12 nummer per år. En lokal i Vällingby utnyttjades för möten. Ledande personer var bl.a. Johan Schildt, Anders Borg, Anders Larsson och Jörgen Petersson.

DAK (Djursholms Astronomiska Klubb)

Djursholms Astronomiska Klubb hade observatoriet i Djursholms samskola som samlingspunkt. Från bildandet i mitten på 1960-talet hette klubben Djursholms Samskolas Astronomiska Klubb, DSAK, men ändrades omkring 1969 till Djursholms Astronomiska Klubb, DAK. Klubben var mycket livaktig under 1970-talet och ordnade bl.a. några sol­förmörkelse­resor för medlemmar och andra intresserade. Vid tiden för STARs bildande hade verksamheten mer eller mindre avsomnat och 1990 lades klubben ner.

STAR (Stockholms Amatörastronomer)

Stockholms Amatörastronomer bildades 10 februari 1988 genom sammanslagning av SAK och ASP. Antalet medlemmar var då c:a 230 st. Tidningen Polaris upphörde och i dess ställe kom Stella. Föreningen fortsatte som en underavdelning till Svenska Astronomiska Sällskapet. 18 februari 1990 uppgick DAK officiellt i STAR, som då skulle ansvara för Verksamheten i Djursholms samskola. Teleskopet och observatoriekupolen där rustades upp, men sedan hände inte så mycket mer på den fronten.

I stadgarna anges att STARs uppgift är att bedriva verksamheter som samlar astronomi­­intresserade och sprider intresset för astronomi, främst i Stockholms­området. Detta har föreningen gjort i samarbete med Observatoriemuseet genom regelbundna visningar för allmänheten av stjärnhimlen både i Magnethuset och i Gamla observatoriet. Efter renoveringen av Magnethuset fanns nu en ordentlig klubblokal, där medlemmarna kunde samlas för interna träffar med föreläsningar och bedriva egna astronomiska studier med STARs teleskop. Föreningen hade fått ett 8” teleskop (Celestron C8) med tillbehör genom Stiftelsen Observatoriekullen. Så småningom inköptes även en liten 63 mm Zeiss­refraktor som mestadels har använts för att projicera solen vid visningar. C8-teleskopet led tyvärr av vibrationer, som inte gick att komma till rätta med. Det ersattes därför år 2000 med ett 10” Meade LX200. Efter god tjänst började det krångla vid kyla och pensionerades. År 2013 ersattes det med ett Celestron CPC1100 GPS XLT. Det är ett gaffelmonterat teleskop i likhet med det gamla med öppning 11” (280 mm) och fokallängd 2800 mm (f/10).

Förutom ordinarie visningar har STAR haft specialvisningar för allmänheten i samband med solförmörkelser, månförmörkelser, Venuspassager och kometer. Vi har medverkat vid många olika arrangemang – vid vatten­festivaler, rymd­utställningar, Observatorie­kullens Dag, Astronomins Dag och Natt och annat. Det har ofta varit massor med besökare vid dessa tillfällen. Åtskilliga tusen har det blivit med tiden.

Vi har flera gånger hjälpt skolor med råd och anvisningar avseende deras observatorier.Vi är inte heller helt okända i radio, TV och press. STAR har ett ganska omfattande bibliotek, som växer hela tiden. Det innehåller många intressanta böcker av äldre årgångar liksom modernare handböcker för den praktiske amatörastronomen.

Sedan 2019 delar vi lokalerna i Magnethuset med Astronomisk Ungdom.

Grupper av SAK/STAR-medlemmar har genom åren gjort resor med astronomisk anknytning till bl.a.

  • Helsingfors 1989 – studiebesök hos URSA, Finlands astronomiförening
  • Solförmörkelser i Florida, Kenya, Finland, Ungern, Turkiet
  • Observationer på/i
    • Kanarieöarna 1986 och 2004
    • Marocko 2007
    • Namibia 2009 och 2012
    • Åland 2010

Sedan STARs bildande har verksamheten i Observatoriet i Saltsjöbaden tyvärr avtagit till förmån för Magnethuset. Vi har gjort lite smärre reparationer och förbättringar av kupoler och teleskop och vi har då och då uppskattade observationskvällar därute. Det är mörkare där än i stan och fler medlemmar borde kunna utnyttja möjligheterna.

STAR har haft ett gott och värdefullt samarbete med Svenska Astronomiska Sällskapet, Kungliga Vetenskapsakademien, Observatoriemuseet, Stiftelsen Observatoriekullen och Observatoriekullens Vänförening.

Historia – Saltsjöbadens observatorium

Stockholms Observatorium, som invigdes 1753, låg i början av 1920-talet fortfarande i den av Hårleman ritade byggnaden på Observatorie­kullen vid Odenplan i Stockholm. Stadens ljus och den rökfyllda luften hade sedan slutet av 1800-talet blivit ett problem och dessutom var instrumenteringen helt otidsenlig. Ett nytt observatorium behövdes.

Observatoriet ägdes av Kungliga Vetenskaps­akademien. År 1927 beslöt akademien att förutsättnings­löst utreda frågan. Man kom att söka efter en plats i sydostlig riktning från Stockholm. Söderut för att stadens ljus skulle vara mindre störande – på norra halvklotet observerar man nämligen helst i sydlig riktning, där himlaobjekten står som högst över horisonten – österut för att molnigheten avtar utåt kustbandet. Platsen kom att bli Karlsbader­berget i Saltsjöbaden.Till arkitekt utsågs Axel Anderberg, som tidigare ritat bl a Vetenskaps­akademiens egen byggnad, Naturhistoriska riksmuseet i Frescati och Kungliga Operan i Stockholm. Den 5 juni 1931 invigdes Stockholms Observatorium i Saltsjöbaden. Det var då ett av de största och bäst utrustade observatorierna i Europa.

Observatoriet i Saltsjöbaden omfattade vid starttid­punkten ursprungligen 3 st huvud­instrument som var och en kompletterade varandra. Här fanns Astrografen som med sitt stora brukbara bildfält fotograferade stora områden på himlavalvet, Dubbel­refraktorn som med sin skärpa och stora avbildningsskala var mer lämpad för detaljstudier av olika himlakroppar i vårt solsystem samt det stora Spegelteleskopet som med sin ljusstyrka och frihet från färgspridning var mest lämpat för de allra avlägsnaste objekten i universum. Observatorie­instrument­utrustningen stod vid invigningen 1931 på höjden av dåtida teknik och var ett av de bäst utrustade observatorierna i Europa på den tiden. Verksamheten leddes av Stockholms Observatoriums prefekt Bertil Lindblad. Efter invigningen 1931 har observatoriet utökats med diverse instrument. De s.k. småkupolerna tillkom under mitten av 30-talet och Dubbel­refraktorn inrymde mindre instrument av både refraktor- och reflektortyp. I mitten av 60-talet kom också det stora Schmidt­teleskopet som ersatte Astrografen beträffande användningen.

Dubbelrefraktorn

Dubbelrefraktorn, av fabrikat Grubbs Parsons & CO, består av två optiska tuber lämpade för visuellt respektive fotografiskt ändamål. Den visuella tuben har ett akromatiskt objektiv av Fraunhofertyp (2 linser: Kronglas + Flintglas) med diametern 50 cm och brännvidden 8,1 meter. Denna tub är färgkorrigerad för gult ljus och anpassad för det mänskliga ögat i spektrum där det är som känsligast. Den fotografiska tuben med dito akromatiskt objektiv av Fraunhofertyp och identisk brännvidd på 8,1 meter samt diameter av 60 cm är färgkorrigerat för blått ljus och anpassat för fotografiska plåtar. Hela instrumentet väger 11 ton varav de rörliga delarna utgör 7 ton vilka är mycket väl balanserade för att teleskopet skall bli lättrörligt kring sina axlar. För att möjliggöra ett bekvämt observerande med tuberna parallellriktade mot olika riktningar på himlavalvet utgörs golvet i observatoriebyggnaden av en höj och sänkbar plattform. Dubbel­refraktorns ursprungliga arbetsområden innefattade bestämning av planeters och kometers lägen, noggrann uppmätning av små vinkelavstånd och dubbelstjärnor samt bestämning av stjärnors parallaxer och egenrörelser. Vidare användes teleskopet för fotografisk fotometri, dvs. ljusstyrke­bestämning av olika himlaobjekt. Idag nyttjas instrumentet endast för visningar för allmänheten och i undervisnings­syfte för kurs­verksamheten vid Stockholms Universitet.

Spegelteleskopet

Spegelteleskopet, också av fabrikat Grubbs Parson & CO, har en parabolisk spegel med diametern 1 meter och fokallängden 5 m. Spegeln som väger 300 kg är mycket noggrant upphängd i sin spegelfattning för att undvika att denna skall kunna deformeras av sin egen tyngd. Instrumentet kan användas både i Newtonfokus och i Cassegrainfokus där brännvidden i det senare fallet blir hela 18 meter. Det huvud­sakliga arbetsområdet för detta teleskop är undersökning av svaga himmelsobjekt och dito spektralbestämning. Teleskopet nyttjas än i dag för forskningssyfte.

Astrografen
Per Frejvall demonstrerar sin favorit Astrografen.

Astrografen, av fabrikat Zeiss Jena, har en objektiv­diameter på 40 cm och fokal­längden 2 meter. Objektivet består av 4 linser, 3 positiva och 1 negativt element, detta för att möjlig­göra ett stort bildfält (70 kvadrat­grader) med skarp fotografisk avbildning. Användnings­området för detta instrument är fotografering av stora områden på himlen, fotografisk fotometri av stjärnor och nebulosor samt under­sökning av stjärnors spektra medelst objektiv­prisma. Observartorie­byggnaden innefattar, liksom vid Dubbel­refraktorn, ett höj och sänkbart golv för att möjliggöra bekväm användning av teleskopet. Idag nyttjas inte instrumentet för något speciellt ändamål.

Schmidtteleskopet

Schmidtteleskopet stod färdigt först 1965 och har tillverkats på plats med hjälp av utrustning vid observatoriet. Instrumentet har en sfärisk spegel med diametern 1 meter samt en korrektionslins med diametern 65 cm. Korrektionslinsen är monterad på dubbla brännvidds­avståndet för huvudspegeln vars brännvidd är 3 meter. Fokus befinner sig i mitten av tuben där också kassetten med den fotografiska plåten placeras. Då teleskopet var färdigställt ersatte dess funktion Astrografens användnings­områden. Idag nyttjas inte instrumentet längre.

Småkupolerna
Nippe Olsson talar sig varm för Newton- och Cassegrain-teleskopen.

I små kupolerna, som stod färdiga någon gång i mitten av 30-talet, finns idag två instrument som nyttjas av amatör­astronomerna vid STAR. I den östra kupolen finns ett dubbelt 25 cm’s spegel­teleskop där den ena tuben utgörs av ett hembyggt Newton­system (brännvidd 150 cm) och den andra tuben är av Cassegraintyp (brännvidd 5 meter) och av fabrikatet Zeiss. Denna sistnämnda tub härrör från Oscar Wibergs gamla nedlagda observatorium i närheten av Finspång som avvecklades i slutet av 70-talet och i början av 80-talet. Instrumentet har stått där sedan 1979 och har renoverats av medlemmar i dåvarande Stockholms Astronomiska klubb (SAK). Tidigare har i denna kupol funnits ett instrument som tillhörde Gamla Observatoriet på observatorie­kullen, nämligen den 25 cm’s reflektor (också en Zeiss) som anskaffades för solförmörkelse­expeditionen 1914 och användes för spektrografiska ändamål. Detta instrument flyttades i slutet av 50-talet till det svenska solforsknings­observatoriet på Capri, och senare då denna anläggning avvecklades till förmån för La Palma, återigen flyttades tillbaka till Gamla Observatoriet för att förvaras i dess källare där det än idag återfinns.

Här visar Peter Nerman Zeissrefraktorn.

I den andra kupolen, den västra, finns idag en 130 mm Zeissrefraktor (brännvidd 195 cm) av samma typ som vid Gamla Observatoriet. Objektivet är av apokromatisk typ och 3-linsigt. Denna refraktor kom på plats först 1986 och hämtades två år tidigare vid Oscar Wibergs gamla observatorium. Tillverknings­år för detta instrument är 1923 och således är teleskopet något yngre än Ferdinand Bobergs motsvarande instrument som placerades i Skansen­observatoriet 1910 och idag återfinns i Gamla Observatoriet på observatoriekullen i Stockholm (flyttades 1964 från Skansen). Innan Zeiss­refraktorn kom på plats fanns här en gammal refraktor med objektivavmärket Merz & Repsold som före år 1931, då observatorie­verksamheten flyttade ut från Stockholms innerstad, var placerad i Gamla observatoriet kupol sedan 1877. Denna Repsold­refraktor hade en objektiv­diameter på 19 cm och brännvidden 3 meter och finns idag bevarad i källaren vid Gamla Observatoriet. Det är således flera turer genom åren kring instrumenten i småkupolerna vid Saltsjöbads­observatoriet. Detta till skillnad från de stora ursprungs­teleskopen i sina kupoler från 1931 respektive 1965 som står på plats än i dag vilket man får hoppas de även i framtiden kommer att göra för att representera ett musealt monument över astronomins utveckling i landet.

2019-03-11 Utflykt till Saltis

ArgoNavis handkontroll

Denna kväll var programmet i Magnethuset inställt. I stället hade Nippe via sin maillista aviserat utflykt till observatoriet i Saltis. Ett tiotal medlemmar kom ut för att observera. Vi delade upp oss i två grupper, varav den ena besökte Astrografen under ledning av observatoriechefen Henrik Claesson Pipping och den andra kom till Meridianpassagehuset. Senare bytte grupperna plats. I Meridianpassagehuset hade Bengt Rutersten och Gunnar Lövsund i förväg kalibrerat den nya Push-To-anordningen i östra kupolen i så nu var det tämligen enkelt att hitta önskade objekt. Vi kikade bl. a. på några galaxer i Leo. Och givetvis beundrades det nya golvet i den västra kupolen.

Lägesgivare (enkoder) monteras på axlarna för RA och Dec. Här visas den svarta givaren på RA-axeln.

Push-To-anordningen ArgoNavis fungerar så här: Först görs en kalibrering: Teleskopet riktas in mot en känd stjärna och beteckningen för denna matas in i handkontrollens dator. Då registrerar handkontrollen lägesgivarnas positioner. Med handkontrollen knappar man sedan in önskat objekt, t.ex. M13. Koordinaterna för M13 finns lagrade i datorn. I ett fönster på handkontrollen visas med pilar åt vilket håll teleskopet ska röras för att nå M13. I princip enkelt, men vår uppställning i Saltis komplicerar det hela något. Push-To är alltså en manuell motsvarighet till motoriserad Go-To.

Text och Foto: Gunnar Lövsund

Några av besökarna i östra kupolen
Bengt Rutersten obsar i Newtontuben

2017-10-30 Utflykt till Saltis

Denna måndagskväll hade STAR utflykt till Saltis på programmet. Det normala är att vädret sätter käppar i hjulet så vi inte kan åka. Men denna måndag hade vi vädrets makter på vår sida och det var stjärnklart. SMHI lovade bra väder till sena natten så det blev inget problem med observationstid. Klockan 19 hade 12 stycken samlats i Magnethuset och tillräckligt med bilar fanns tillgängliga. Bilarna fylldes och vi åkte i väg. Vid Slussen tvingades jag vända för min ryggsäck med okular låg kvar i Magnethuset. Därför kom jag sist till Saltis. Ytterligare 2 medlemmar hade anslutit så nu var vi 14.

Saltis tog som vanligt emot oss med sin vackra natur och lite mystiska mörker. Månen lyste vackert i söder och mörkret i öster såg bra ut. Belysningen i östra kupolen var nerplockad beroende på att Fastighetsverket reparerar våra kupoler invändigt. Luckorna fungerade för en gångs skull riktigt bra vid både öppning och stängning. Västra kupolen går däremot inte att använda. Teleskopet har vi plockat bort och luckorna går varken att öppna eller stänga.

Planen för kvällen var att börja med M57 (Ringnebulosan), fortsätta med en rejäl titt på månen och avsluta med Andromeda (M31) och Plejaderna (M45). M57 kunde vi inte hitta trots mycket letande i rätt område. Därför tittade vi på stjärnorna runt omkring för att se hur mycket mer som syns i ett teleskop. Därefter gick vi till månen som var lättare att hitta. Nu kom förklaringen till att vi inte hittade M57. Månen hade en rejäl halo av dis och fukt runt sig och det var det som täckte vår Ringnebulosa. Roger Wallberg hade med månfilter så vi kunde se en finfin måne med massor av detaljer trots att den var mycket ljusstark. Nästa objekt blev Andromedagalaxen som gick lätt att finna. Den var lite mystisk med sitt ljusa centrum och ytterkanter som normalt inte syns. Vi letade efter mörka stråk och faktiskt var det minst två stycken som tydligt kunde urskilja några. Avslutningen blev den alltid lika fina M45 med sina vackra ljusblå stjärnor som inte är så gamla. Klockan var nu strax efter 22 så vi stängde och skiljdes åt. Fler kommentarer kom att de varit en fin och givande kväll med intressanta och fina objekt. När jag åkte hem hade jag som vanligt den där mysiga pirrande känslan i kroppen som alltid kommer när det varit en givande kväll i Saltis. För, hur man än vänder på det så är våra instrument i mörka Saltis bättre och mer exotiska än i Magnethuset inne i stan. Hoppas att den 20 november får lika bra väder för då gör vi en ny utflykt till Saltis.

Text: Nippe Olsson