Historia – Saltsjöbadens observatorium

Stockholms Observatorium, som invigdes 1753, låg i början av 1920-talet fortfarande i den av Hårleman ritade byggnaden på Observatorie­kullen vid Odenplan i Stockholm. Stadens ljus och den rökfyllda luften hade sedan slutet av 1800-talet blivit ett problem och dessutom var instrumenteringen helt otidsenlig. Ett nytt observatorium behövdes.

Observatoriet ägdes av Kungliga Vetenskaps­akademien. År 1927 beslöt akademien att förutsättnings­löst utreda frågan. Man kom att söka efter en plats i sydostlig riktning från Stockholm. Söderut för att stadens ljus skulle vara mindre störande – på norra halvklotet observerar man nämligen helst i sydlig riktning, där himlaobjekten står som högst över horisonten – österut för att molnigheten avtar utåt kustbandet. Platsen kom att bli Karlsbader­berget i Saltsjöbaden.Till arkitekt utsågs Axel Anderberg, som tidigare ritat bl a Vetenskaps­akademiens egen byggnad, Naturhistoriska riksmuseet i Frescati och Kungliga Operan i Stockholm. Den 5 juni 1931 invigdes Stockholms Observatorium i Saltsjöbaden. Det var då ett av de största och bäst utrustade observatorierna i Europa.

Observatoriet i Saltsjöbaden omfattade vid starttid­punkten ursprungligen 3 st huvud­instrument som var och en kompletterade varandra. Här fanns Astrografen som med sitt stora brukbara bildfält fotograferade stora områden på himlavalvet, Dubbel­refraktorn som med sin skärpa och stora avbildningsskala var mer lämpad för detaljstudier av olika himlakroppar i vårt solsystem samt det stora Spegelteleskopet som med sin ljusstyrka och frihet från färgspridning var mest lämpat för de allra avlägsnaste objekten i universum. Observatorie­instrument­utrustningen stod vid invigningen 1931 på höjden av dåtida teknik och var ett av de bäst utrustade observatorierna i Europa på den tiden. Verksamheten leddes av Stockholms Observatoriums prefekt Bertil Lindblad. Efter invigningen 1931 har observatoriet utökats med diverse instrument. De s.k. småkupolerna tillkom under mitten av 30-talet och Dubbel­refraktorn inrymde mindre instrument av både refraktor- och reflektortyp. I mitten av 60-talet kom också det stora Schmidt­teleskopet som ersatte Astrografen beträffande användningen.

Dubbelrefraktorn

Dubbelrefraktorn, av fabrikat Grubbs Parsons & CO, består av två optiska tuber lämpade för visuellt respektive fotografiskt ändamål. Den visuella tuben har ett akromatiskt objektiv av Fraunhofertyp (2 linser: Kronglas + Flintglas) med diametern 50 cm och brännvidden 8,1 meter. Denna tub är färgkorrigerad för gult ljus och anpassad för det mänskliga ögat i spektrum där det är som känsligast. Den fotografiska tuben med dito akromatiskt objektiv av Fraunhofertyp och identisk brännvidd på 8,1 meter samt diameter av 60 cm är färgkorrigerat för blått ljus och anpassat för fotografiska plåtar. Hela instrumentet väger 11 ton varav de rörliga delarna utgör 7 ton vilka är mycket väl balanserade för att teleskopet skall bli lättrörligt kring sina axlar. För att möjliggöra ett bekvämt observerande med tuberna parallellriktade mot olika riktningar på himlavalvet utgörs golvet i observatoriebyggnaden av en höj och sänkbar plattform. Dubbel­refraktorns ursprungliga arbetsområden innefattade bestämning av planeters och kometers lägen, noggrann uppmätning av små vinkelavstånd och dubbelstjärnor samt bestämning av stjärnors parallaxer och egenrörelser. Vidare användes teleskopet för fotografisk fotometri, dvs. ljusstyrke­bestämning av olika himlaobjekt. Idag nyttjas instrumentet endast för visningar för allmänheten och i undervisnings­syfte för kurs­verksamheten vid Stockholms Universitet.

Spegelteleskopet

Spegelteleskopet, också av fabrikat Grubbs Parson & CO, har en parabolisk spegel med diametern 1 meter och fokallängden 5 m. Spegeln som väger 300 kg är mycket noggrant upphängd i sin spegelfattning för att undvika att denna skall kunna deformeras av sin egen tyngd. Instrumentet kan användas både i Newtonfokus och i Cassegrainfokus där brännvidden i det senare fallet blir hela 18 meter. Det huvud­sakliga arbetsområdet för detta teleskop är undersökning av svaga himmelsobjekt och dito spektralbestämning. Teleskopet nyttjas än i dag för forskningssyfte.

Astrografen
Per Frejvall demonstrerar sin favorit Astrografen.

Astrografen, av fabrikat Zeiss Jena, har en objektiv­diameter på 40 cm och fokal­längden 2 meter. Objektivet består av 4 linser, 3 positiva och 1 negativt element, detta för att möjlig­göra ett stort bildfält (70 kvadrat­grader) med skarp fotografisk avbildning. Användnings­området för detta instrument är fotografering av stora områden på himlen, fotografisk fotometri av stjärnor och nebulosor samt under­sökning av stjärnors spektra medelst objektiv­prisma. Observartorie­byggnaden innefattar, liksom vid Dubbel­refraktorn, ett höj och sänkbart golv för att möjliggöra bekväm användning av teleskopet. Idag nyttjas inte instrumentet för något speciellt ändamål.

Schmidtteleskopet

Schmidtteleskopet stod färdigt först 1965 och har tillverkats på plats med hjälp av utrustning vid observatoriet. Instrumentet har en sfärisk spegel med diametern 1 meter samt en korrektionslins med diametern 65 cm. Korrektionslinsen är monterad på dubbla brännvidds­avståndet för huvudspegeln vars brännvidd är 3 meter. Fokus befinner sig i mitten av tuben där också kassetten med den fotografiska plåten placeras. Då teleskopet var färdigställt ersatte dess funktion Astrografens användnings­områden. Idag nyttjas inte instrumentet längre.

Småkupolerna
Nippe Olsson talar sig varm för Newton- och Cassegrain-teleskopen.

I små kupolerna, som stod färdiga någon gång i mitten av 30-talet, finns idag två instrument som nyttjas av amatör­astronomerna vid STAR. I den östra kupolen finns ett dubbelt 25 cm’s spegel­teleskop där den ena tuben utgörs av ett hembyggt Newton­system (brännvidd 150 cm) och den andra tuben är av Cassegraintyp (brännvidd 5 meter) och av fabrikatet Zeiss. Denna sistnämnda tub härrör från Oscar Wibergs gamla nedlagda observatorium i närheten av Finspång som avvecklades i slutet av 70-talet och i början av 80-talet. Instrumentet har stått där sedan 1979 och har renoverats av medlemmar i dåvarande Stockholms Astronomiska klubb (SAK). Tidigare har i denna kupol funnits ett instrument som tillhörde Gamla Observatoriet på observatorie­kullen, nämligen den 25 cm’s reflektor (också en Zeiss) som anskaffades för solförmörkelse­expeditionen 1914 och användes för spektrografiska ändamål. Detta instrument flyttades i slutet av 50-talet till det svenska solforsknings­observatoriet på Capri, och senare då denna anläggning avvecklades till förmån för La Palma, återigen flyttades tillbaka till Gamla Observatoriet för att förvaras i dess källare där det än idag återfinns.

Här visar Peter Nerman Zeissrefraktorn.

I den andra kupolen, den västra, finns idag en 130 mm Zeissrefraktor (brännvidd 195 cm) av samma typ som vid Gamla Observatoriet. Objektivet är av apokromatisk typ och 3-linsigt. Denna refraktor kom på plats först 1986 och hämtades två år tidigare vid Oscar Wibergs gamla observatorium. Tillverknings­år för detta instrument är 1923 och således är teleskopet något yngre än Ferdinand Bobergs motsvarande instrument som placerades i Skansen­observatoriet 1910 och idag återfinns i Gamla Observatoriet på observatoriekullen i Stockholm (flyttades 1964 från Skansen). Innan Zeiss­refraktorn kom på plats fanns här en gammal refraktor med objektivavmärket Merz & Repsold som före år 1931, då observatorie­verksamheten flyttade ut från Stockholms innerstad, var placerad i Gamla observatoriet kupol sedan 1877. Denna Repsold­refraktor hade en objektiv­diameter på 19 cm och brännvidden 3 meter och finns idag bevarad i källaren vid Gamla Observatoriet. Det är således flera turer genom åren kring instrumenten i småkupolerna vid Saltsjöbads­observatoriet. Detta till skillnad från de stora ursprungs­teleskopen i sina kupoler från 1931 respektive 1965 som står på plats än i dag vilket man får hoppas de även i framtiden kommer att göra för att representera ett musealt monument över astronomins utveckling i landet.