Historia – Stockholms observatorium

Bakgrund

Under 1600 och 1700-talet var astronomin vetenskapen på modet. Populariteten berodde naturligtvis på de experimentella natur­vetenskapernas uppkomst i början av 1600-talet, men i all synnerhet på de speciella krav som “styrmans­konsten” – navigationen – ställde. Det var av yttersta vikt att finna metoder för att bestämma sin position till sjöss utan sikte av land. Därför byggdes också Regal Observatory Greenwich utanför London år 1675.

I Sverige fanns under 1700-talet en grupp begåvningar. Den mest kända är förstås Linne, ”blomster­konungen” som skapade ordning och reda i naturen. Nästan lika betydande var astronomen Anders Celsius och matematikern och fysikern Samuel Klingenstierna. l början av 1730-talet gjorde Celsius en flerårig studieresa i Europa och lärde då känna alla ledande natur­forskare. Eftersom Celsius efter sin resa var välkänd utomlands inbjöds han att deltaga i den stora franska grad­mätnings­expeditionen till Lappland under ledning av Pierre de Maupertuis. Den sändes ut år 1736 av vetenskaps­akademien i Paris för att bestämma jordens form. Det gällde att avgöra om jorden är formad som en citron vilket astronomerna Cassini, far och son, i Paris hävdade, eller tillplattad vid polerna, vilket Newtons då nya gravitationslag förutsatte. Resultaten av expeditionens mätningar i Lappland visade otvivelaktigt att Newton hade rätt eller, som filosofen Voltaire uttryckte saken, ”Newton har tillplattat jorden och herrarna Cassini”.

På Celsius initiativ byggde Uppsala Universitet ett observatorium i staden. Det stod färdigt år 1739. Klingenstierna påvisade att Newton hade dragit en förhastad slutsats av ett av sina experiment med ljusbrytningen i ett prisma. Newton sade att man inte kan särskilja ljus­brytningen och färgspridningen vid ljusets gång genom ett prisma, och att det därför var omöjligt att göra ett linsobjektiv som inte gav oskarpa bilder på grund av färgspridningen i linsen. Klingen­stierna visade att Newton hade misstagit sig. Därför uppmanade han amatöroptikern John Dollond i London att fortsätta sina försök att konstruera ett linsobjektiv utan färgspridning. Dollond lyckades också år 1757 att göra ett tvålinsigt kikarobjektiv som visade mycket mindre färgfel än en enkel lins.

1700-talet

Bygget

År 1739 grundades Vetenskaps­akademien i Stockholm för att bereda intresserade personer tillfälle att träffas och diskutera vetenskapliga frågor. Per Elvius, astronom från Uppsala, var Akademiens förste anställde sekreterare. På hans initiativ började man planera att bygga ett observatorium i Vetenskaps­akademiens regi.

Vetenskapsakademien lyckades utverka kungligt privilegium (ensamrätt) på att utge och trycka almanackor. Med almanacks­privilegiet som ekonomisk garanti började man bygga observatoriet 26 maj 1748. Det ritades av över­intendenten Carl Hårleman som förestod de kungliga slotten och som dessutom var ledamot av Vetenskaps­akademien. Han hade också ritat observatoriet i Uppsala.

Eftersom det skulle vara ett observatorium valdes den högsta kullen precis norr om staden med fri sikt åt framförallt de sydliga väderstrecken. Dagens Observatorie­kulle 44 meter över havet på Drottninggatan valdes. Platsen var väl vald med tanke på observations­förhållandena. Den låg utanför staden och stördes inte av så mycket buller och bång. Observatoriekullen var rena landet med kor och väderkvarn som närmaste grannar. Den mest kända kvarnen som stod kvar längst är den som numera finns på Skansen, dit den flyttades.

Pehr Wilhelm Wargentin

Förmodligen var det svårt att få fram byggmaterial i tillräcklig takt eller av någon annan orsak. Stockholms Slott som samtidigt återbyggdes efter branden fick bistå med en del av materialet. Nu var det troligen inte så mycket men det räckte så att både Slottet och Observatoriet blev färdiga.

Akademisekreteraren Per Elvius dog samma år som observatorie­bygget sattes igång. En annan astronom från Uppsala, Pehr Wargentin, utsågs till hans efterträdare. Också Wargentin var elev till Celsius och Klingenstierna och Wargentin kom att tjäna Akademien ända till sin död 1783. Wargentin fick också ta över ledningen av observatorie­bygget. Observatoriet stod färdigt och invigdes den 20 september 1753 i närvaro av konung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika. Följande vår kunde Wargentin flytta in i två rum en trappa upp i huset. Instrument­makaren Daniel Ekström (1711-1755), Elvius och Wargentins gode vän sedan studieåren i Uppsala, flyttade samtidigt in i de två andra rummen i samma våning; hans verkstad var inrymd i källaren.

Daniel Ekström

Instrument­eringen var mycket blygsam. En kvadrant av tre och en halv fots radie inköptes hos instrument­makare John Bird i London för 12000 daler kopparmynt och med detta instrument uppmätte Wargentin det nya observatoriets polhöjd och fick ett värde som endast med en bågsekund skiljer sig från det rätta värdet, ett bevis på hans yrkesskicklighet. Wargentin intresserade sig för Jupiter­månarnas rörelser och var den tidens stora auktoritet på detta område. Han iakttog under 32 år systematiskt ljus­växlingarna hos Mira Ceti, ”den underbara i Valfisken”. Han var även känd för sina insatser gällande befolknings­statistiken och betraktas som den svenska statistikens fader.

Efter Ekströms död år 1755 ärvde Vetenskapsakademien hans verkstad och akademisekreteraren Wargentin fick den otacksamma uppgiften att hålla verksamheten igång. Trots stora svårigheter tillverkades det ganska mycket vetenskapliga instrument i Akademiens verkstad. Wargentin bodde i de två östra rummen en trappa upp.

Stockholms observatorium och kvarn 1790-tal

På den här tiden höll astronomerna mest på med att bestämma planeternas och stjärnornas position och rörelser. Till sin hjälp hade astronomerna öster om observations­salen ett meridianrum med ett meridianinstrument. Det är fast monterat rakt i söder och kan röras endast upp och ner. När stjärnan passerade teleskopet lästes höjd och tid av. Riktningen i sidled hade man ju redan. Sveriges riksmeridian, 18 grader öster om Greenwich, gick genom rummet. Så småningom upptäcktes att den låg 18 meter fel och flyttades därför till västra sidan av observationssalen. Där byggdes ett nytt meridianrum med två lite olika meridian­instrument som finns där än i dag. Går ni söder om huset ser ni de två stålstrecken i marken som markerar den gamla och nya meridianen.

En annan sak som gjort Stockholms Observatorium känt i hela världen är att Wargentin 1756 började med observationer av vädret. Tre gånger om dagen läste han av temperaturen på termometern utanför sitt fönster på andra våningen och skrev ner alla data. Väderobservationer har sedan dess gjorts tre gånger varje dag men sköts nu av SMHI. Deras bur finns vid nordöstra hörnet av huset. Mätserien kan vara den längsta i hela världen som gjorts från samma plats utan att instrumenten flyttats längre sträckor.

En viktig händelse för Stockholm Observatorium var Venus­passagerna 1761 och 1769. Över hela Europa planerades för passagerna som var viktiga för att bestämma avståndet mellan Jorden och Solen. Visste man det avståndet kunde man med Keplers lagar räkna ut avståndet till alla andra planeter. Wargentin som var en välkänd och duktig astronom fick ansvaret för observationer i Sverige och Finland. Förutom i Stockholm gjordes observationer i närheten av Torneå, dit Anders Planman skickats 1761. När Planman samman­ställt alla data skickades de till Paris där observationer från hela världen samlades.

Sveriges första ballonguppstigning från observatoriets gård den 17 september 1784

Wargentin avled 1783 och lämnade ett stort tomrum som blev svårt att fylla. Efter­trädaren Jöns Svanberg, 1797-1809, deltog bl.a. i expeditioner för att utreda jordens avplattning.

Sveriges första ballonguppstigning skedde vid observatoriet året efter världens första i Frankrike. Det hände 1784 och kullen var full av besökare. Ballongen fylldes med vätgas och i korgen under ballongen placerades en katt. Repet som höll ballongen kvar på marken klipptes av drottningen och ballongen for i väg öster ut. Senare hittades ballongen med korg på Värmdö men den stackars katten fanns inte kvar i korgen.

1800-talet

Stockholms gamla observatorium 1858

År 1803 började man att med flagga ge tidssignal från observatoriet.

Några astronomer sysslade mest med geodetiska arbeten vid kartläggningen av vårt land (Anders Cronstrand, 1809-1837 och Nils Selander, 1837-1870).

Till den västra flygeln flyttades passage­instrumentet och meridian­cirkeln på 1820-talet. År 1827 flyttades Stockholms meridian till den då nya meridiancirkeln i observatoriets västflygel. Med hjälp av en meridiancirkel från 1830 kunde man mäta upp mycket små vinklar på himlen (ned till två bågsekunder).

Magnethusbyggnaden kom till 1838 och byggdes som namnet antyder för jordmagnetiska undersökningar och därför utan järn i konstruk­tionen, bl.a. kläddes taket med papp som fastsattes med kopparspik.

Stockholms Observatorium 1871

I mitten på 1800-talet blev observatoriet för trångt så en stor utbyggnad mot norr gjordes. Det är den rektangulära byggnaden som vetter mot gården. Den gamla entrén hamnade på så sätt inne i hallen och den nya entrén hamnade på den östra sidan. I samma veva bestämdes att teleskopet skulle bytas och få en ny plats i huset eftersom luftföroreningarna börjat störa observationerna. Lanterninen på taket ovanför observationssalen revs och ersattes av det runda rummet som finns där än i dag.

Vid mitten av 1870-talet byggdes en flygel till åt norr med bostäder åt observatoriets prefekt, amanuens och vaktmästare.

År 1871 påbörjades en stor ombyggnad och upprustning. Nu behövdes bättre instrument och Gyldén lyckades få ett anslag på 33000 kronor för inköp av en refraktor av 19 cm öppning från Mertzo Repsold, man fick även ersätta Hårlemans lanternin med ett cylinderformat torn. Observatoriet höll åter hög klass.

1871 kom Hugo Gyldén från Pulkova till Stockholms observatorium. Under Gyldéns tid grundades Stockholms Högskola och 1888 höll Gyldén den första föreläsnings­serien i astronomi och grundade därmed den anknytning till högskolan som senare blivit allt fastare. Gyldén var mest teoretiker liksom Karl Bohlin som 1897 efterträdde honom. Båda gjorde uppmärksammade insatser inom den celesta mekaniken.

Många som jobbade på observatoriet bodde i huset och behövde tvätta kläder och annat. I samband med den stora utbyggnaden byggdes en ny tvättstuga och det är i det huset som Kafé Himlavalvet håller till i dag. På 1870-talet stod utbyggnaden färdig.

Erik Nordenskiölds polarfärd med fartyget Vega planerades på observatoriet där Polarinstitutet hade sitt säte. På södra sidan av huset finns Vega på en pelare som ett minne.

1900-talet

Under Bohlins tid anskaffades en reflektor med spektrograf från Zeiss med 25 cm spegel, närmast för studium av solförmörkelsen 1914 från Långsele. Instrumentet har senare använts vid olika expeditioner samt av Yngve Öhman på ön Capri. 1915 konstruerades och byggdes observations­tornet i den norra änden av magnethuset. Här placerades sedan spektrografen.

År 1927 kom Bertil Lindblad till observatoriet där han verkade till 1931.

Flera av de största polar­expeditionerna har planlagts och organiserats innanför Observatoriets väggar – Nordenskiölds Vega-expedition, den stora norsk-brittisk-svenska expeditionen 1949-52 och senast Ymer-expeditionen.

Stockholms utbredning med mer störande ljus och luftföroreningar kom så småningom att omringa observatoriet. Dessutom fanns nu ute i världen fanns instrument av större modell på hög höjd. Detta tvingade fram en flyttning av observatoriet. Flytten till Saltsjöbaden skedde 1931 och därefter inträdde en period av kontor och liknande i den gamla byggnaden. I den gamla observatorie­byggnaden flyttade i stället den geografiska institutionen in. I samband med detta så tog man bort teleskopet som fanns i kupolen och man rev den pelare som fungerade som fundament till teleskopet. På 1980-talet lämnade universitetet byggnaden som då var i ett bedrövligt skick.

Amatörastronomerna flyttade in i huset våren 1965, då Zeiss-refraktorn från det då nedlagda Skansen-observatoriet ställdes upp i tornet på taket. I samband med yrkesastronomernas flytt omvandlades magnethusets kupol så småningom till ett kontors­utrymme. Stockholms Amatör­astronomer (STAR) återinvigde en egen­konstruerad och av medlemmarna byggd kupol 1989, också innehållande en gjuten pelare för ett teleskop.

Kort innan geograferna våren 1985 flyttade från observatoriet bildades Stiftelsen Observatorie­kullen som har till ändamål att blåsa nytt liv i Stockholms Gamla Observatorium. Bakom Stiftelsen står Kungliga Vetenskapsakademien, Stockholms och Uppsala universitet, Kungliga Tekniska högskolan, Tekniska museet och Natur­historiska Riksmuseet. Planerna för observatoriet var att använda 1700-talsdelen av huset – det ursprungliga observatoriet – som museum och där ordnad vetenskapshistoriska utställningar med instrument som en gång använts i huset. Den norra tillbyggnaden från 1875 jämte de bägge fristående flygelbyggnaderna reserverades för olika föreningar och deras behov av kansli och möteslokaler. Förbundet Unga Forskares kansli flyttade in i tillfälliga lokaler sommaren 1986. Naturvetenskapliga Föreningen vid universiteten hyrde lokaler och medlemmarna träffades ofta i huset. Både hörsalen och källaren var flitigt i bruk for samkväm av olika slag.

2000-talet

Observatoriemuseet, som drivits av Kungliga Vetenskapsakademien sedan 1999, stängdes den 4 januari 2014. Observatoriet såldes sedan den 1 april 2018 till Stockholms kommun. Därefter rustades byggnaderna i området upp.

Historia – Klubben STAR

SAK (Stockholms Amatörastronomiska Klubb)

1963 gjorde Svenska Astronomiska Sällskapet ett upprop för att starta en amatör­verksamhet. Sällskapet var annars mest en samman­slutning av yrkes­astronomer. En av de första som hörsammade kallelsen var Rickard Billeryd. Tillsammans med ett 70-tal andra (bl.a. Lennart Dahlmark) bildade han Stockholms Amatör­astronomiska Klubb (SAK). Klubben startade läsecirklar med bl.a. tidskrifterna “Sky & Telescope” och “Sterne and Weltraum”. Man startade också klubbtidningen Polaris i A5-format. Eftersom klubben inte hade någon egen lokal hölls mötena i Universitetets lokaler på Kungstens­gatan 45. Man gjorde också en hel del studiebesök på olika platser.

1964 fick klubben möjlighet att disponera kupolen i Gamla Observatoriet på Observatorie­kullen. Den var då mest en skräp­kammare som fick röjas ur. SAK fick ganska snart överta en 13 cm Zeissrefraktor som stått på Skansen sedan 1910. Den renoverades av Lennart Dahlmark och Lage Johansson och sattes på plats i kupolen 1965. Refraktorn står där fortfarande och har gjort god tjänst både för egna observationer och för visningar för allmänheten.

Rickard Billeryd

1978 upptäckte Rickard Billeryd genom sitt arbete att en kupol (den östra) i Meridian­passage­huset vid observatoriet i Saltsjö­baden stod tom och att en del instrument låg oanvända på golvet i huset. SAK fick tillstånd att dels använda kupolen, dels disponera de astronomiska instrument som donerats till Kungliga Vetenskaps­akademien av överingenjör Oscar Wibergs arvingar. Wiberg (1886-1965) var en hängiven amatör­astronom i Finspång. Instrumenten var i stort behov av renovering. Denna genomfördes av SAK under Rickard Billeryds ledning på hans arbetsplats på Sabbatsbergs sjukhus. Cassegrainreflektorn av märket Zeiss plockades ner i minsta detalj och rostskyddades och lackerades. Efter nära 35 år är den fortfarande i fint skick. Den östra kupolen i Meridian­passage­huset snyggades upp med målning av väggar och slipning av golv innan teleskopet monterades där (1979).

Astrofoto var ett intresse inom SAK, men till detta passade inte Cassegraintuben. Ett Newton­teleskop byggdes därför och monterades på Cassegraintuben, som kunde användas för följning vid långa exponeringar. Det var klart i slutet av 1980.

Vid den här tiden fick SAK också disponera den västra kupolen i Meridian­passagehuset. Väggarna målades och en betongpelare gjöts. På pelaren placerades en 11 cm refraktor av märke Steinheil. Instrumentet hade renoverats under vintern 1980/81.

SAK fick nu tillstånd att överta det lilla rum som hyste ett litet meridian­passage­instrument för mätning av stjärnors positioner. Detta med tillhörande pelare togs bort och spaltöppningen i taket lades igen och isolerades. Väggarna målades och nytt golv lades in. Med ett el-element hade man nu (1983) ett rum där man kunde förvara prylar och värma sig mellan observationspassen i kupolen. Eftersom SAK visat framfötterna i kupolerna och värmerummet och dessutom hade elektronik­kunniga medlemmar blev de tillfrågade om de kunde sätta igång radio­teleskopet i det återstående rummet i Meridian­passage­huset. Rummet i sig behövde inte renoveras. Men efter en del möten kom man 1985 fram till att det inte fanns intresse eller resurser att fortsätta projektet.

1986 flyttades Steinheil­refraktorn från västra kupolen till Magnet­huset på Observatorie­kullen och ersattes med en 13 cm Zeiss­refraktor från Oscar Wibergs observatorium i Finspång.

I samband med att Gamla observatoriet på Observatoriekullen skulle tömmas (1986) blev SAK engagerat att delta i renoveringen av Magnethuset, vilket bl. a. innebar att bygga en kupol. SAK:s medlem Ivar Hamberg gjorde ritningarna till kupolen. Det var ett stort arbete att riva taket, bygga nytt golv med trappa upp till kupolen, bygga själva kupolen samt att gjuta en pelare för teleskop. Dessutom renoverades stora salen i huset. Visst jobb utfördes dock av yrkesfolk. 14 april 1991 kunde Magnethuset högtidligt invigas som amatörobservatorium.

ASP (Astronomiska Sällskapet Plejaderna)

Astronomiska Sällskapet Plejaderna startades omkring 1973 och hade från början ett fåtal medlemmar. I samband med en rymdutställning på Wennergren Center 1977 växte medlemsantalet till mer än 250 stycken, mestadels ungdomar. Tidningen ASP-nytt gavs ut med upp till 12 nummer per år. En lokal i Vällingby utnyttjades för möten. Ledande personer var bl.a. Johan Schildt, Anders Borg, Anders Larsson och Jörgen Petersson.

DAK (Djursholms Astronomiska Klubb)

Djursholms Astronomiska Klubb hade observatoriet i Djursholms samskola som samlingspunkt. Från bildandet i mitten på 1960-talet hette klubben Djursholms Samskolas Astronomiska Klubb, DSAK, men ändrades omkring 1969 till Djursholms Astronomiska Klubb, DAK. Klubben var mycket livaktig under 1970-talet och ordnade bl.a. några sol­förmörkelse­resor för medlemmar och andra intresserade. Vid tiden för STARs bildande hade verksamheten mer eller mindre avsomnat och 1990 lades klubben ner.

STAR (Stockholms Amatörastronomer)

Stockholms Amatörastronomer bildades 10 februari 1988 genom sammanslagning av SAK och ASP. Antalet medlemmar var då c:a 230 st. Tidningen Polaris upphörde och i dess ställe kom Stella. Föreningen fortsatte som en underavdelning till Svenska Astronomiska Sällskapet. 18 februari 1990 uppgick DAK officiellt i STAR, som då skulle ansvara för Verksamheten i Djursholms samskola. Teleskopet och observatoriekupolen där rustades upp, men sedan hände inte så mycket mer på den fronten.

I stadgarna anges att STARs uppgift är att bedriva verksamheter som samlar astronomi­­intresserade och sprider intresset för astronomi, främst i Stockholms­området. Detta har föreningen gjort i samarbete med Observatoriemuseet genom regelbundna visningar för allmänheten av stjärnhimlen både i Magnethuset och i Gamla observatoriet. Efter renoveringen av Magnethuset fanns nu en ordentlig klubblokal, där medlemmarna kunde samlas för interna träffar med föreläsningar och bedriva egna astronomiska studier med STARs teleskop. Föreningen hade fått ett 8” teleskop (Celestron C8) med tillbehör genom Stiftelsen Observatoriekullen. Så småningom inköptes även en liten 63 mm Zeiss­refraktor som mestadels har använts för att projicera solen vid visningar. C8-teleskopet led tyvärr av vibrationer, som inte gick att komma till rätta med. Det ersattes därför år 2000 med ett 10” Meade LX200. Efter god tjänst började det krångla vid kyla och pensionerades. År 2013 ersattes det med ett Celestron CPC1100 GPS XLT. Det är ett gaffelmonterat teleskop i likhet med det gamla med öppning 11” (280 mm) och fokallängd 2800 mm (f/10).

Förutom ordinarie visningar har STAR haft specialvisningar för allmänheten i samband med solförmörkelser, månförmörkelser, Venuspassager och kometer. Vi har medverkat vid många olika arrangemang – vid vatten­festivaler, rymd­utställningar, Observatorie­kullens Dag, Astronomins Dag och Natt och annat. Det har ofta varit massor med besökare vid dessa tillfällen. Åtskilliga tusen har det blivit med tiden.

Vi har flera gånger hjälpt skolor med råd och anvisningar avseende deras observatorier.Vi är inte heller helt okända i radio, TV och press. STAR har ett ganska omfattande bibliotek, som växer hela tiden. Det innehåller många intressanta böcker av äldre årgångar liksom modernare handböcker för den praktiske amatörastronomen.

Sedan 2019 delar vi lokalerna i Magnethuset med Astronomisk Ungdom.

Grupper av SAK/STAR-medlemmar har genom åren gjort resor med astronomisk anknytning till bl.a.

  • Helsingfors 1989 – studiebesök hos URSA, Finlands astronomiförening
  • Solförmörkelser i Florida, Kenya, Finland, Ungern, Turkiet
  • Observationer på/i
    • Kanarieöarna 1986 och 2004
    • Marocko 2007
    • Namibia 2009 och 2012
    • Åland 2010

Sedan STARs bildande har verksamheten i Observatoriet i Saltsjöbaden tyvärr avtagit till förmån för Magnethuset. Vi har gjort lite smärre reparationer och förbättringar av kupoler och teleskop och vi har då och då uppskattade observationskvällar därute. Det är mörkare där än i stan och fler medlemmar borde kunna utnyttja möjligheterna.

STAR har haft ett gott och värdefullt samarbete med Svenska Astronomiska Sällskapet, Kungliga Vetenskapsakademien, Observatoriemuseet, Stiftelsen Observatoriekullen och Observatoriekullens Vänförening.

2020-03-02 Kupolreparation

Anordningen för kupoldrivning.

Vi hade bestämt oss för att fixa kupolens drivning uppe i Magnethuset denna måndag. Den kärvar och fastnar på sin väg runt, och nu ville vi få vridningen att gå bättre.

Jan Art och Gunnar Lövsund tittade på konstruktionen av drivnings­motorn och kom fram till hur man skulle kunna spänna upp drivhjulet mot skenan som kupolen står på.

Med lite CRC556 och en skiftnyckel så lyckades vi få drivningen att fungera nästan felfritt. Det gick att snurra kupolen medsols ett helt varv. Däremot så fastnade den några gånger på väg runt motsols. Men det är mycket bättre än det var förut och inte så tungt att hjälpa till att vrida genom att putta på kupolen!

Text och bild: Katarina Art

Jan Art t.v. och Gunnar Lövsund fixar kupoldrivningen.

2019-10-21 Öppet hus för allmänheten i Magnethuset

Det blev mulet väder naturligtvis när STAR hade bjudit in allmänheten på teleskopvisning och stjärnskådning. Några besökare kom i alla fall till Magnethuset denna kväll, med Gunnar Lövsund och Berndt Balkh som förevisare i kupolen. Nils-Erik Olsson höll ett föredrag, med vackra och pedagogiska ljusbilder, om ”Vårt gåtfulla Universum”. Vår lokal var långt ifrån full, men att döma av alla frågor och den livliga diskussionen efteråt var det en intresserad skara åhörare.

Text: Bertil Forslund

2019-09-28 Astronomins Dag Och Natt (ADON)

STAR tog del i det landsomfattande evenemanget, nu som under tidigare år, och ställde upp med föredrag och teleskop­demonstration för allmänheten. Bland funktionärerna som gjort förberedelser i Magnethuset och därefter från kl. 18 skötte försäljning av kaffe med tilltugg, syntes bl.a. Oscar Zanetta, Hans-Erik Barner, Anton Vannesjö och Håkan Lundberg. Efter kl. 21 och mörkrets inbrott bjöds allmänheten i mindre grupper upp till kupolen. Där fanns Gunnar Lövsund, Bernt Balkh och Gunnar Bokhagen redo att demonstrera vårt stora teleskop och berätta om hur det används.

Dessförinnan, med start vid 18-tiden, höll Nils-Erik Olsson en dubbelföreläsning betitlad ”Vårt gåtfulla Universum”. Han inledde med ett historiskt perspektiv på astronomi och Universums utforskning, från forntida stjärnskådning till hur så småningom Solen sattes i centrum av Kopernicus och efterföljare. Vidare en genomgång av teleskopens utveckling från Galileis och Newtons enkla kikare till dagens jätteinterferometer på Cerro Paranal med sin adaptiva optik, samt förstås rymdteleskopen. Så följde en presentation av mer eller mindre lättobserverade rymdobjekt som stjärnor, planeter, asteroider, kometer, galaxer och svarta hål.

Avslutningsvis ställdes åhörarna inför några av Världsalltets gåtor:

  • Finns det liv på andra planeter?
  • Eftersom bara 4 % av Universums totala massa är känd, i form av stjärnor, planeter och interstellär gas, vad är då resten? 23 % har beräknats vara osynlig s.k. ”mörk materia”(?). Resterande 73 % benämns t.v. ”mörk energi”(??).
  • Hur stort är egentligen Universum?
  • Kan det samtidigt existera flera parallella Universa?

Måndagsvädret var mulet och småregnigt, d.v.s. inte särskilt inbjudande för personer som önskade få se stjärnhimlen genom STARs teleskop. Besökarantalet blev därför relativt lågt denna gång -knappt 50. Ändå räckte det till några grupper, som slussades upp i kupolen för visning av vår Schmidt-Cassegrain reflektor, och faktiskt höll regnet upp vid några tillfällen tillräckligt länge för demonstration av optiken.

Text: Bertil Forslund