Tore Månsson, STAR, redogjorde för Drakes ekvation. Tore påpekade först att de följande resonemangen inskränkte sig till att gälla var egen galax Vintergatan. Liv i den mening som vi känner till bygger på speciella egenskaper hos ett enda av periodiska systemets 92 ämnen, nämligen kol. Vår kropp består till större delen av relativt få grundämnen, men kräver dessutom vissa andra ämnen i små mängder. Dessa grundämnen bildades ej vid Big Bang utan först vid supernovaexplosioner långt senare. Men Vintergatan innehåller tillräckligt med generationer av stjärnor som inte tillhör den allra första, för att goda förutsättningar bör finnas för liv på flera håll i var galax. De utgör eller finns i en s.a.s. beboelig zon inom Vintergatan. Man bör inte befinna sig för nära pågående stjärnbildning och inte heller alltför nära galaxens centrum, där troligen ett svart hål gör miljön mindre hälsosam.
Astrofysikern, amerikanen Frank Drake (född 1930) uppställde år 1961 en formel (The Drake Equation) med vars hjälp han försökte uppskatta antalet möjliga civilisationer i Vintergatan, avsett att stimulera till ett sökande efter sådana. (Projekt SETI = Search for Extra-Terrestrial Intelligence).
Drakes‘ ekvation lyder:
- N=R*fp*ne*fl*fi*fc*L
där:
- N = Antal civilisationer i var galax med vilka (radio-) kommunikation kan vara möjlig,
- R = Den genomsnittliga hastigheten hos stjärnbildningen i Vintergatan i antal stjärnor / år,
- fp = Bråkdelen av dessa stjärnor som har planeter,
- ne =Det genomsnittliga antalet planeter per stjärna med planeter, som har potentialen att kunna hysa liv,
- fl = Bråkdelen planeter med livsbetingelser, som verkligen utvecklar liv någon gång,
- fi = Bråkdelen planeter med liv som leder till intelligent liv (civilisationer),
- fc = Bråkdelen civilisationer som utvecklar en teknologi som avsätter spår som gör att deras existens i rymden kan upptäckas (= har förmågan att kommunicera),
- L = Den tidsrymd under vilken sådana civilisationer ger ifrån sig hörbara signaler till rymden.
Tore gjorde ett försök till optimistisk uppskattning av de olika faktorerna med hänsyn till de senaste rönen om t. ex. exoplaneter.
Många av faktorerna är svåra eller nästan omöjliga att veta, men de flesta uppskattningar och även denna slutade på att vi mycket väl kan vara ensamma i hela vår galax. Detta är ju i så fall också i god överensstämmelse med den s.k. Fermis paradox: ”Funnes det ett antal civilisationer på hög teknologisk nivå så borde det krylla med signaler från rymden”. Istället är det helt tyst, möjligen med undantag av den s.k. “Wow-signalen” (15/8 1977, Delaware, Ohio), återgiven här:
Den har tyvärr aldrig återupprepats.
Text: Karsten Jöred