Tore Månsson, STAR, beskrev i sitt föredrag översiktligt och metodiskt olika stjärnors möjliga utveckling från att de inre fusionsprocesserna startat, i första hand beroende på deras massa. Förutsättningarna gavs för att de skall gå vidare mot mer eller mindre energistrålande solar, mer eller mindre långlivade, eller kanske bara stanna som bruna eller vita dvärgar. De viktigaste föreslagna kärnprocesserna för energialstring: ”p-p-kedjan” och ”CNO-cykeln” diskuterades, och också hur och till följd av vilka ytterligare kärnreaktioner (t.ex. ”trippel-alfa-processen”) stjärnorna så småningom när vätet är konsumerat fusionerar helium till tyngre grundämnen och lämnar huvudserien i Hertzsprung-Russel-diagrammet, blir jättar eller kanske superjättar. Tore skisserade sedan jättarnas vidare öden: hur de som inte är alltför massiva skjuter ifrån sig skalet av lättare grundämnen och bildar en planetarisk nebulosa, medan de riktigt tunga har förutsättningar att bilda en supernova, som i sin tur slutar som snabbroterande neutronstjärna (eventuellt synlig från jorden som pulsar) eller ett svart hål.
Text: Bertil Forslund