2018-05-28 Vårfest

Samling vid grillen.
Foto: Gunnar Lövsund

Bättre våravslutning kan det knappast bli: varmt och vackert väder, syrendoft, koltrastkvitter och grillad korv i olika former på gräsmattan bredvid Gamla Observatoriet. Den nyss tillträdda tillförordnade ordföranden presenterades: Katarina Art – en veteran, medlem sedan flera år och med erfarenhet från tidigare ordförandeskap. Hon startade direkt med 13 tipsfrågor. Temat denna gång var läkemedelsnamn. Vi som pluggat hårt på Astronomi inför detta tillfälle var körda och satt där med veckade pannor. Vinnare blev Bernth Lundström, som generöst delade priset, en chokladkartong, med resten av församlingen.

Text: Bertil Forslund

Tipsvinnaren Bernth Lundström får priset av Katarina Art.
Foto: Gunnar Lövsund

2018-05-07 Vintergatans centrum – vad döljer sig där?

Tore Månsson presenterade vår egen spiralgalax (stavspiral?) litet närmare. Hur man tror att den ursprungligen bildats genom sammanslagning av flera dvärggalaxer, och om spännande tilldragelser just nu i de centrala delarna. Dessa tycktes ju opåverkbart dolda för observationer i synligt ljus bakom täta gas- och stoftmoln, men på senare år har man med hjälp av mätningar vid radio- och röntgenvåglängder avslöjat dramatiska skeenden där inne. En huvudroll verkar Sgr A* ha – en stark radiokälla och också med stor aktivitet i röntgenområdet. Allt tyder på att där finns ett svart hål i storleksordningen 4 miljoner solmassor, men ändå med en utsträckning mindre än vårt solsystems. Uppskattningen grundar sig bl.a. på den korta omloppstiden, 16 år, för stjärnan SO 2 runt Sgr A* i en elliptisk bana med halva storaxeln 970 AU (astronomiska enheter, 1 AU = 150 miljoner km). Om allt det intressanta som tydligen finns i Vintergatans centrum: molekylära moln som Sgr B2, intensiv stjärnbildning, tecken på att materia slukas av det Svarta hålet, rester av en tidigare aktiv galaxkärna m.m., har vi bett Tore återkomma till i en artikel i STELLA.

Text: Bertil Forslund

 

2018-04-23 Varför finns det inga galaxer gjorda av antimateria?

På den frågan som professor Barbro Åsman (Fysikum, Stockholms Universitet) ställde i sitt föredrag har kosmologerna ännu inget svar. Hennes redogörelse för försöken så långt världen över att komma på något blev en intressant resumé av bl.a. partikelfysikens utveckling och framsteg under vår tid.

Man verkar vara överens i vetenskapskollektivet om Universums expansion efter en ”Big Bang” för drygt 14 miljarder år sedan, och också om den ungefärliga tidtabellen för dess olika faser:

  • elementarpartiklar (som protoner och neutroner) börjar bildas efter 10-10 sekunder
  • atomkärnor efter 100 sekunder
  • neutrala atomer efter 370000 år, då också ljuset från Stora Smällen börjar tränga ut
  • stjärnor (kortlivade) bildas efter 400 miljoner år
  • därefter bildas grundämnen och så småningom vi människor.

Ingen av alla kända egenskaper och karakteristika hos elementarpartiklar och himlakroppar motsäger detta scenario. Däremot är det svårare att komma runt några besvärande anomalier. En är att expansionen har befunnits accelerera, vilket man har nödgats förklara med en extra dragkraft i form av ännu oidentifierad ”Mörk Energi”. En annan är att Universum ser likadan ut längst bort i alla riktningar, trots att ljuset från urexplosionen passerat oss med ändlig hastighet. Som en förklaring till detta senare faktum har man föreslagit s.k. ”Inflation”, som innebar att Universum inledningsvis under en kort period genomgick en exponentiell expansion vid vilken olika delar tappade kontakt med varandra.

Samtidigt som kosmologerna knåpar med vår bild av Världsalltet och dess historia arbetar partikel-fysikerna med att hitta nya elementarpartiklar och studera dessa och alla de gamla. Amerikanen Carl Andersson, upptäckte positronen – den är lika tung som elektronen men har motsatt laddning – och belönades med Nobelpris 1936. Elektronen-positronen blev det första kända exemplet på materia-antimateria. Då hade positronens existens faktiskt förutspåtts några år tidigare av Paul Dirac, som ett resultat av beräkningar med den modifierade form av Schrödingers vågekvation som han använt, kombinerande kvantmekanik och relativitetsteori. Efter ytterligare några år kunde även antiprotonen och antineutronen påvisas (Segré & Chamberlain, Nobelpris 1959). De subatomära partiklarna – många reaktiva och extremt kortlivade – är idag grupperade i baryoner, mesoner, leptoner och bosoner. I de två förstnämnda är byggstenarna s.k. kvarkar, vilka om man så vill kan betraktas som verkliga elementarpartiklar, emellertid aldrig observerade i fri form. Till varje partikel i de tre första grupperna hör också en antipartikel. Vi vet nu att när materia möter antimateria – t.ex. i en partikelkollision– så skapas energi. Och omvänt: ur energi kan skapas materia + antimateria. Efter urladdningen i Big Bang borde lika mängder materia och antimateria ha bildats, och därefter i sinom tid reagerat och återbildat energi. Av någon anledning hakade den senare processen tydligen upp sig. Om det nu berodde på att avkylningen gick för snabbt eller på att inhomogeniteter på annat sätt uppstått i det ursprungliga plasmat så har dagens Universum ett absolut överskott på materia. Vi spanar förgäves efter antimaterian. Och varför? Svaret får vi alltså vänta på, men vi behöver lära oss mer om antimaterian. Den i CERN utvecklade metoden för insamling av antiväte-atomer, för bl.a. spektroskopiska mätningar, görs med detta ändamål. Man får också bereda sig på att vårt nuvarande teoribygge i längden visar sig otillräckligt för att korrekt kunna beskriva verkligheten. Blir det kanske i stället Higgs-bosoner, som har olika funktioner i ett allestädes närvarande ”Higgs-fält”, eller någon annan ny och djärv representation som slutligen skall hjälpa oss fram till svaren på frågorna om Universums tillkomst och struktur?

Text: Bertil Forslund

Professor emerita Barbro Åsman.
Foto: Gunnar Lövsund

2018-04-16 Astrofotokväll

Bernt Balkh hade varit på resa i Indonesien och hade fångat miljöbilder och ett par bilder på månen och Orion. Även Bengt Rutersten hade rest och besökt observatoriet Athos på Kanarieön La Palma (700 m.ö.h.). Molnigheten hade varit lite växlande men en del fina bilder hade det blivit, bl.a. på Orionnebulosan, Häxhuvudnebulosan och galaxgruppen Hickson 44. Lite astrofoton från Spanien och Björnö (Ingarö) fick vi också se. Till resenärernas skara sällade sig också Katarina Art som varit i Namibia. Hon visade några bilder därifrån samt bilder på ljuspelare tagna hemifrån.

Gunnar Lövsund visade bl.a. exempel på hur en halvbra bild på M1 kunde förbättras avsevärt med de rätta kunskaperna om bildbehandling. Roger Wallberg hade nyligen införskaffat ett Celestron C11-teleskop försett med Hyperstar-utrustning, vilket ger ett mycket ljusstarkt instrument. Med bara några sekunders exponeringstid hade han tagit de fantastiska bilderna på Orionnebulosan m.m. som prydde fram- och baksida i Stella nr 1 2018. Slutligen gjorde Jacek Bielawski reklam för de polska städerna Fromburg, Torun och Krakow där astronomen Nikolaus Kopernikus verkade.

Text: Gunnar Lövsund

2018-03-19 Öppet Hus för allmänheten

Äntligen! Vårens annonserade Öppet Hus-besök på Magnethuset för Allmänheten råkade infalla på en stjärnklar kväll!

Ett tjugotal personer, barn och vuxna, fick tillfälle att genom STARs Schmidt-Cassegrain-teleskop observera några vanliga himmelsobjekt, som låg bra till. Visningen leddes av Bernt Balkh, som med handkontrollens hjälp och några förklarande ord riktade kikaren mot bl.a. Aldebaran, Betelgeuse, Plejaderna, Orionnebulosan och M37 i Kusken. Alla fick chans att titta. Efter några timmar började förstås molnen samla sig därovan och sessionen måste avbrytas, men med tanke på temperaturen tror jag att visningen blev lagom lång för de flesta besökarna, som också sade sig vara belåtna därmed.

Nere i klubblokalen underhöll Nippe Olsson de gäster som observerat färdigt (eller inte längre stod ut med kylan i kupolen?) med föredrag om astronomiska fundamenta och märkvärdigheter. Litet information om STARs verksamhet blev det också förstås.

Text Bertil Forslund