2017-04-29 Kulturnatt Stockholm

Glada besökare kollar på nymånen i Magnethusets teleskop. Kanske blivande STARar?
Glada besökare kollar på nymånen i Magnethusets teleskop. Kanske blivande STARar?

Detta årligen återkommande evenemang omfattar ett stort antal museer och organisationer med kulturell anknytning. STAR brukar få många gäster och så var fallet även denna kväll då vi räknade in närmare 500 intresserade. Vår eminente talare Nippe Olsson höll två föredrag för fulla hus. De handlade om bl.a. Observatoriekullens och STARs historia, bristen på mörker, vetenskapliga metoder, exoplaneter, stjärnors livsprocesser, svarta hål, mörk materia och universums ålder. Klockan 21.00 släppte vi in de första ivrigt väntande att titta i vårt teleskop på en vacker månskära.

Senare kunde Jupiter skymtas bland de tätnande molnen. Man kan inte låta bli att förundras över tålmodigheten hos de som kan stå i timmar och vänta på sin tur att komma upp i vår kupol. Och trots att somliga inte fått se mer än moln så verkade de rätt nöjda ändå. När vi vinkade av de sista gästerna hade klockan hunnit bli 01.00.

Text: Gunnar Lövsund

2017-04-24 Astrofotokväll

Bernt Balkh inledde litet mjukt med djungelgröna bilder från ekvatorstrakterna i Indonesien. De var tagna under hans besök vid Bosscha-observatoriet i Lembang och visade instrumenteringen där (en 11 meters Zeiss-refraktor) och den omgivande miljön, men även den sydliga stjärnhimlen fångad med egen kamera.
Andreas Pettersson visade därefter ett stämningsfullt foto på Månen med tydlig halo, taget med i-phone, samt bilder med systemkamera + vidvinkel-objektiv på vårens norrskensaktivitet över Mörtnäs på Värmdö. Det gröna, gäckande skenet längs norra horisonten accentuerades av lila, vertikala ”spikar”.
Håkan Lundberg hade med sig astrofoton tagna i mars på Öland med hans 11” Celestron. Trots rådande mindre goda siktförhållanden (seeing kanske 10”?) hade han ändå presterat skapliga bilder på djuprymdsobjekt som ”Solrosgalaxen” (30 min exponering) och Messiernumren 51, 81, 82, 34, 101 och 106.
Katarina Art presenterade fina, nära två decennier gamla ”retrobilder” tagna med egen analogkamera och 300 mm objektiv. Bl.a. på Månen och planeterna + ett förbipasserande flygplan. Hennes bilder på Solen visade fläckarna (som aldrig syns i centrum på skivan, fick vi veta) och också tydligt hur områdena vid kanten upplevs som mörkare på foton. Möjliga orsaker till denna ”randfördunkling” diskuterades. Att fotona var så väl bibehållna förklarades med att de på ett tidigt stadium skannats och lagrats digitalt. Det var ett tips att lägga på minnet, och några djupa suckar från publiken i mörkret skvallrade om att kanske några andra STARar borde ha tänkt på det tidigare.
STARs satellit-expert Björn Gimle visade foton på satellitspår under olika förhållanden, gav tips och diskuterade tolkningar. Häpnadsväckande var reflexerna från solpanelerna på högtflygande kommunikationssatelliter, som kan synas vintertid hos oss när Solen står lågt.
Bengt Rutersten hade med sig foton på planeter över både svensk och Grand Canarisk horisont, samt ”Hästhuvudsnebulosan” som den ter sig i en 4” refraktor och en bildsekvens med den partiella månförmörkelsen 11 februari. Dessutom hade han letat upp och fångat på bild ett mycket avlägset objekt – en kvasar/blazar, som trots att den låg 7,7 miljarder ljusår bort lyste av 12:e magnituden. Bengt är ju också uppmärksam på asteroidockultationer och hade nyligen dokumenterat en 1,7 sek lång partiell förmörkelse av en 9:e magnitudens stjärna, orsakad av asteroiden Alphonsina. Extra intressant var att ljusstyrkekurvan hade ett hack, en extra ”ryggsäck” mot förmörkelsens slut. Samma karaktär på ljuskurvan konstaterade tydligen också Uppsalaastronomerna vid Sandvretens observatorium, vilket ökar sannolikheten för att bakomliggande verkligt fenomen. Hacket skulle kanske kunna orsakas av en ”måne” runt Alphonsina (eller att stjärnan är dubbel, eller…?). Några bilder på Solen, med flares och protuberanser, var tagna med hans Canon 600 D genom ett teleskop med filter.
Den relativt nya medlemmen Mikael Nekludov hade presterat skapliga foton bl.a. på M13, ”Dumbbell-nebulosan” och ”Whirlpool-galaxen”, samt ganska färska kometer både över Katarina kyrka och över Torö, där han har ett eget litet observatorium. Dit hälsar han f.ö. STARar välkomna på besök (efter intresseanmälan till Nippe O som kontaktperson).

Text: Bertil Forslund

2017-04-10 Hur astronomerna observerar himlafenomen

Det redogjorde Tore Månsson för denna måndags-kväll, i ett som väntat översiktligt och välstrukturerat föredrag. Innan kikare kommit i bruk, d.v.s. före Galileis linsteleskop 1609 och Newtons reflektor 1668, var man ju hänvisad till sina obeväpnade ögon. Men med hjälpmedel som Jacobs stav och kvadranten kunde man ändå åstad-komma positionsbestämningar och studera rörelse-mönster på stjärnhimlen med så bra precision att data gick att använda för fartygsnavigation och förutsägelser om celesta fenomen som sol- och månförmörkelser.

Efter teleskopens introduktion påbörjades ett ännu pågående utvecklingsarbete av instrument och metoder. Nästan från början konfronterades man med problemet kromatisk aberration, d.v.s. att det synliga ljusets komponenter fokuseras på något olika avstånd från objektivlinsen eller huvudspegeln och därför ger en färguppdelad bild av objektet i okularet. Det problemet har man nu löst rätt väl genom att kombinera linser av olika glassorter (d.v.s. med olika brytnings-index) i refraktorn eller med en korrektionslins i reflektorn.

En maxgräns för teleskopens storlek tycktes också slutligen vara nådd, på t.ex. 5 meter för speglar (Mt Palomar, U.S.A.). Större glasmassor deformeras alltför mycket i jordbundna instrument för att kunna ge en skarp bild, men med s.k. aktiv optik har man numera överskridit den gränsen med flera meter, som i ESO:s VLT. Där motverkas deformationer vid teleskopets olika lägen av datorstyrda domkrafter som får böja tillbaka den flexibla spegeln.

Den förmodat oundvikliga begränsningen i bildupplösning på 1”, given av luftoron i atmosfären (”seeing”), gick också den att rucka på, och förbättra till åtminstone 0,1”. Det åstadkommer man i s.k. adaptiv optik med hjälp av en flexibel spegel som snabbt och följsamt deformeras på signaler från en ”vågfronts-sensor” i strålgången. Denna analyserar kontinuerligt inkommande vågfronter i ljuset från en guide-stjärna nära det intressanta objektet. I frånvaro av en tillräckligt stark närbelägen stjärna kan man med hjälp av riktade kraftiga laserpulser ut i rymden excitera Na-atomer, som i tillräckliga halter förekommer i mesosfären c:a 90 km upp. Dessa återsänder tacksamt emitterat ljus från natriums D-nivå vid 589 nm, vilket duger lika bra som ljuset från en guide-stjärna.

Observationsteknikerna inom andra våglängds-områden än det synliga ljusets har förstås också utvecklats. Antenndiametrar över c:a 60 m renderar en upplösning hos radioteleskopen i paritet med de stora optiska speglarnas. Det förekommer antenner på upp till 500 m, men alternativet många hopkopplade mindre antenner (t.ex. i LOFAR) är väl så bra. Numera kan man också kartlägga röntgen- och gamma-strålning från kosmiska objekt, med satellitteleskop som ”Newton” och ”Fermi” (f.d. ”GLAST”).

Slutligen berörde Tore observationstekniker på forskningsfronten. Hit hör neutrino-detektion i ”ICE cube” i Antarktis, med sensorer placerade i 2,5 km djupa borrhål i isen. Nästan science fiction är försöken att påvisa gravitationsvågor, kanske från två sammansmältande svarta hål långt borta. För ändamålet används jordbundna laser-interferometrar med km-dimensioner, t.ex. i ”LIGO”-projektet, och så småningom även rymd-baserade system som det planerade ”LISA”, med detektorerna placerade i skilda Lagrange-punkter kring Jorden.

Text: Bertil Forslund

Tore Månsson. Foto Gunnar Lövsund och Katarina Art
Tore Månsson.
Foto: Gunnar Lövsund och Katarina Art

2017-04-03 Ljuset finns i Lund – Vad kan MAX IV lära oss?

Ordförande Peter Nerman höll kvällens föredrag. I sin yrkesroll som materialforskare på Scania har han stort intresse av den stora anläggningen MAX IV för röntgenundersökningar som finns i Lund. Det är världens f.n. överlägset kraftigaste synkrotronljus-källa. Anläggningen består av en linjäraccelerator där elektroner accelereras upp till mycket nära ljushastighet och sedan förs in i två olika stora lagrings-ringar. Här har svensk ingenjörskonst firat triumfer genom unika elektromagnetiska konstruktioner för att undvika supraledande magneter i avlänkningssystemen. Från dessa ringar kan elektronstrålen, som är mindre än ett hårstrå i diameter, länkas ut till olika stationer för undersökningar i röntgenområdet. Här öppnar sig fantastiska möjligheter att studera ultrasnabba processer i material vid hög temperatur och med hög upplösning. Man kan genomlysa t.ex. en dieselmotor i arbete för att se hur den fungerar inuti. Även processer i levande material kan studeras. Som exempel gavs muskelarbetet i en fluga i flykt. För läkemedelsindustrin är MAX IV intressant för att undersöka proteiner.
Ett mycket intressant föredrag som gav upphov till många frågor från åhörarna.

Text: Gunnar Lövsund